Men också att den intresserade allmänheten ska kunna fördjupa sig i vår tids utan tvekan populäraste genre. Detta säger litteraturvetaren Kerstin Bergman som har skrivit boken tillsammans med sin kollega Sara Kärrholm vid Lunds universitet.
Tittar man på Svensk Bokhandels topplistor från de senaste åren upptar deckarna sju eller åtta av de tio topplaceringarna. Vad är det som gör spänningslitteraturen så omåttligt populär?
Kerstin Bergman tror att populariteten bottnar i en dubbel känsla av närhet och avstånd hos läsaren.
- Dels är deckarna realistiska skildringar av vår omvärld och man känner igen sig i de miljöer och frågor som tas upp. Dessutom är det lättillgängligt och spännande. Samtidigt är det en verklighetsflykt och att man får vara med om saker som inte händer i ens närhet, säger Kerstin Bergman.
Bra rykte utomlands
Att de svenska deckarna fungerar så bra utomlands tror hon har med Sveriges rykte att göra.
- Sverige har alltid setts som ett präktigt idealland. Jag tror det är en tillfredsställelse att läsa om att allt inte är så perfekt här. Det finns en viss skadeglädje i det.
Dessutom, tillägger hon, är det framförallt kvinnor som läser skönlitteratur och i deckarna finner de kvinnogestalter som är någorlunda jämställda. Och inte minst kvinnor i Förenta staterna, där det fortfarande finns en starkare motsättning mellan karriär och familj, tilltalas av detta.
När kriminallitteraturen diskuteras brukar samhällskritiken lyftas fram som en av dess stora förtjänster. Oavsett de litterära kvaliteterna är det åtminstone en genre som förhåller sig till de problem som folk känner igen från sin vardag och från nyhetsrapporteringarna, enligt dess försvarare. Den politiska vändningen inom kriminallitteraturen, såväl nationellt som internationellt, brukar dateras till Maj Sjöwall och Pär Wahlöös tio böcker om Martin Beck, från Roseanna (1965) till Terroristerna (1975).
- Jag läste nyligen om den första och sista delen i serien, berättar Kerstin Bergman, och i den första är det faktiskt nästan ingen samhällskritik alls medan det i den sista är väldigt explicit. Där gnäller de om allt.
Terroristerna avslutas rentav med ett citat av Karl Marx, en tydlig markering om någon. Men många har också med åren ifrågasatt kriminallitteraturens politiska alibi. En av dem, Peter Handberg, frågar sig i sin senaste essäsamling, Den nedkopplade himlen, vad som är så politiskt med Stieg Larssons Millennium-böcker egentligen. "Mot budskapet - man ska inte misshandla och våldta kvinnor, rasism i alla dess former är fel - kan det rimligen inte finnas några invändningar."
Kerstin Bergman håller inte riktigt med.
- Hos Stieg Larsson är det mer än så. Där kritiseras till exempel säkerhetspolisen och ekonomijournalistiken. Men tittar man på svenska deckare generellt blir det mindre och mindre kritik. Hos Camilla Läckberg till exempel handlar det om mysterielösande och familjeidyll. Och Mari Jungstedt framställer Gotland som en avskärmad ö där alla brott kan spåras till barndomen. Här förekommer ingen trafficking och det finns knappt internet.
Samtidigt kan man fråga sig hur en politisk litteratur kan falla miljontals läsare - både i Sverige och utomlands - på läppen. Är den inte lite tandlös i sådana fall?
- Den mesta kritiken i svenska deckare kommer från vänster, så är det även hos Stieg Larsson och absolut hos Sjöwall/Wahlöö. Att det funkar utomlands beror på att det är den svenska staten som kritiseras och inte USA:s president. Och att det funkar i Sverige beror på att det hos Stieg Larsson är ekonomijournalistiken som kritiseras, vilket de flesta kan ställa upp på under en ekonomisk kris.
Hot utifrån
I den tidigaste kriminallitteraturen, med författare som Arthur Conan Doyle och Agatha Christie, kom hotet nästan alltid utifrån och majoriteten av skurkarna var utlänningar. Med tiden har detta förändrats och hoten kan i dag se väldigt olika ut. De följer den politiska agendan och de frågor som är på modet där, vilket betyder att miljöbovar i dag blivit ett vanligare inslag i deckarna. Med detta sagt kommer dock hotet för det mesta fortfarande utifrån, och tittar man på den vanliga polisromanen är det påfallande ofta från östeuropa som skurkarna kommer, berättar Kerstin Bergman.
- Att vi ser så många skurkar från Östeuropa, främst när det gäller den organiserade brottsligheten, är både ett uttryck för rädslan för det främmande, som ju kommit "närmare" med globaliseringen, inte minst efter murens fall, och ett sätt att distansera sig från det onda genom att föra över det på okända "andra", något man gjorde redan i de tidiga svenska deckarna där man lät skurkarna komma från Medelhavsområdet eller Syd- och Latinamerika.
Men inte bara skurkarna speglar det samhälle vi lever i utan även hjältarna. Enligt Kerstin Bergman är polisromanens popularitet ett tecken på att tilltron till att statsmakten ska skydda oss är väldigt stor i Sverige. I mer auktoritära samhällen är polishjältar ovanligare.
- Men tittar vi på dagens polisromaner är de mer individualistiska. I Mankells sista Wallanderdeckare, Den orolige mannen, lämnar han poliskåren och agerar mer som en privatdetektiv. Det är ett uttryck för ett samhälle som är mer individualiserat.
Pusseldeckare
Ytterligare ett tecken på att vårt samhälle individualiseras är att den klassiska pusseldeckaren blir vanligare igen. I ett samhälle som blir mer och mer globaliserat ser Kerstin Bergman hur flera av dagens deckarförfattare avskärmar sig och skriver om lantliga idyller i samma anda som tv-serien Morden i Midsomer, något som kan tolkas som en form av verklighetsflykt.
- Man kan se det som en reaktion på en mer globaliserad värld, där man istället för att öppna sig mot omvärlden sluter sig och skapar en liten, liten värld som inte har några kopplingar till den stora. Exempel på detta är Camilla Läckbergs och Mari Jungstedts romaner, säger Kerstin Bergman.