Musik för samtid och framtid

Bra gjort. Och rätt tänkt. Tre kulturstäder i norr - Uleåborg,Tromsö och Luleå - går ihop med stora ambitioner: att skapa en bas för konstnärligt utvecklingsarbete, byggt på jazzakter, pedagogik och kompositionsbeställningar. Skillnaderna mot förra årets Swedish Jazz Celebration i Luleå blev påfallande. Mycket av den tveksamhet som dröjde kvar efter SJC fick nu sin förklaring. Och blåstes bort. Jag tror att svensk jazz i många avseenden är ute på fel väg. Den neurotiska relativism som genomsyrar svensk kultur - "alla uttryck är väl lika värdefulla" - leder till rastlös beredvillighet att omfamna allt nytt. Artister som prövar sig fram, typ Wildbirds and Peacedrums, hyllas omåttligt, fast de knappast ens anträtt sin väg. Artister med spektakulära uttryck, typ Jonas Kullhammar, bejublas varenda gång de tar i sitt instrument, fast det borde stå uppenbart hur mycket som bara är gester. Artister som är nya och ligger rätt i tidsandan, typ Nina Ramsby och Ludvig Berghe, är glödheta, fast deras musik är så inåtvänt självbespeglande och laid-back att lyssnaren själv strax är redo att tuppa av. MoT gick både på bredden och djupet, både gestaltade samtiden och gav en aning om framtiden. Tack vare två stadiga grundpelare: de tre medverkande ländernas/städernas särarter, samt integrerandet av ungdomar, musik och lärande. Både Norge och Finland har ett självklart förhållande till jazzens värdegrunder. Och jazz, liksom konst i allmänhet, bygger inte enbart på "gränsöverskridande" - ett ord med enormt ego i det offentliga svenska kultursamtalet. Själva jazzens kärna, improvisationen, är ju ett medel att överskrida solistens personliga gränser. Men jazzens frukt är det äkta samspelet, överenskommelsen om att lyhört ge upp sig själv för att ingå i ett större helt. Förbindelserna med traditionen, dåtiden, var många under festivalen. De unga svenska banden visade ofta häpnadsväckande mogna uttryck i jazzstandards. Till exempel AABA-sångerskan Malin Nordmarks utsökta balladfrasering i The Nearness of You eller AYJO:s Basie-sound i Cute. Storbanden från Sverige och Finland fick stor publikrespons: Sami Pitkämö och Oulu Allstar Big Band bjöd på Sinatralåtar i de outslitliga originalarrangemangen; Luleå Storband och Skellefteå Storband mixade jazz och danssound; afroamerikanska veteransångerskan Deborah Brown kunde vartenda trick i jazzboken, plus några till. Samtiden upplevde vi mest hos de unga norska banden: till exempel technobaserade duon Synkron Ulyd, vars mobilpixlade videokonst och ljudmix i tung PA-anläggning plötsligt förhöjdes av skönsång och gammaldags speldosa. Framtidens storband är redan här: NBB. Och slutpunkten och utropsteckenet för festivalen - skönt presenterad av dess oemotståndliga MC Sofia Jannok - lät ana framtidens gruppjazz: Ion Baciu Jr:s kvintett, sant gränsöverskridande, eftersom den både visade var gränser fanns och sedan förhöll sig intelligent och reflekterande visavi dem: från neobop till klanger av klassisk musik. Music on Top lyckades med sin musik åstadkomma det som all konst måste syfta till: att göra människan större. Låt henne växa än mer i kommande års Tromsöupplaga.

Musik för samtid och framtid

På tredje dagen skapade jazzfestivalen Music on Top insikter. Om jazzens grunder, om då och nu, om framtiden.