Musik som börjar på topp

Norrbotten Big Band har tagit initiativet till ett nordiskt musiksamarbete, mellan städerna Luleå, Uleåborg och Tromsö. Förutom jazzen är de gemensamma nämnarna musikpedagogik och kompositionsbeställningar. Först ut var alltså en vid första anblick rätt heterogen programsättning, med två kända och en okänd i ekvationen. Anna Christoffersson och Steve Dobrogosz är en duo som hyllas ohämmat av svenska kritiker. Redan det en anledning att osäkra sin recensentrevolver. Deras framträdande på Swedish Jazz Celebration förra våren i Luleå gjorde mig besviken: proper ungflicksröst möter introvert pianovirtuos. Men nu föll jag handlöst: Anna C har växt enormt, i röst och egenskrivet låtmaterial; Steve D har offrat sin ekvilibristik för ett melodiskt och rättframt kompspel. De flesta av parets nya låtar var bergfast förankrade i 1960-talets soulestetik, tungt diatonisk och ytterligt sångvänlig. Faktum är att Anna C ofta lät som en ung Aretha Franklin - och den flickan skrev historia. Medan Steve C:s musikaliska kontur gång på gång smälte samman med den tidige Art Garfunkels. Jazz var det knappast, men lysande singing-songwriting. Luleå Storband är en älskad samling äldre gentlemän i likadana kostymer, med stilideal från tiden före högertrafikomläggningen. Den tid då Shopping och Badhuset var nya i Luleå, då man fick köra hela Storgatan fram och då människan levde på drömmar. Storbandets konsekventa dansbandssound, med sköna tempon och några få distinkta soloinsatser var för härligt - särskilt som låtvalet, från I Can’t Stop Loving You till Blue Suede Shoes var lika omedgörligt äkta. Sånginsatserna, av "the one and only" Åke Selinder och av Birgitta Öqvist, Luleås Anita O’Day, var tidlösa. Man fick inte bara lust att dansa, utan att själv spela med. Och då har musiken sannerligen väckt ädla känslor. Inför kvällens sista set, med de unga norrmännen i DripP, var jag på min vakt. När det står i programbladet "De vill också bryta med våra traditionella uppfattningar om vad jazz är. Inga regler är så heliga att de inte kan brytas", anade jag ung estetisk omedvetenhet. Men dessa 20-åringar smälte samman nytt och gammal på solid jazzgrund: meditativt och svängigt på samma gång; socasound och den beprövat läckra jazzkombinationen tenorsax-gitarr. Music on Top överraskade och gladde. Gammalt, nytt, vad är problemet ... det finns plats för alla.