Nilsén: Woody Allen passerar en gräns (i England)

Det fanns en tid (inte så förfärligt länge sedan heller!) när Woody Allen möjligen kunde överväga att låta någon av sina filmer utspela sig i Brooklyn, New York. Till nöds, i så fall. Annars betraktades det som högst anmärkningsvärt om han flyttade sig från de centrala delarna av Manhattan. Allen var en närmast arketypisk New Yorker och allt han spelade in utspelade sig på Manhattan, i New York. Allt. Eller möjligen någon gång i Brooklyn, också. Det här var också på den tiden då Woody Allen huvudsakligen skrev och själv spelade med i sina filmer. Som främst var komedier. Men det var då det. Nu har Allen, som har blivit 73 år även om han ser i stort sett likadan ut som han gjort sedan han var 40-50, inga som helst betänkligheter att både spela in och vistas länge perioder i exempelvis London, England. Och det är mera undantag, än regel, att hans filmer är komedier. Tvärtom: ödesbunden ångest tycks vara favoritsubjektet numera. Men mycket välspelat är det ju onekligen fortfarande. Om än i klaustrofobiskt klibbig form. I en av sina senare filmer, Match Point, utvecklade Allen en skicklig kriminalhistoria som mycket väl hade kunnat bära salig Alfred Hitchcocks signatur. Utspelande sig i England, den också. Den här gången handlar det om två bröder (spelade med förträfflig och nervig återhållsamhet av Ewan McGregor och Colin Farrell) som känner sig av nöden tvingade att acceptera ett bud som deras halvskumme morbror (Tom Wilkinson - vars begåvning alldeles nyss kunde avnjutas i Michael Clayton) ger dem. Han ska frigöra dem från deras respektive ekonomiska besvärligheter om de, för hans räkning, avlivar en för honom potentiellt besvärlig affärskollega (den från TV-serierna Vita tänder och Rose och Moloney bekante Phil Davis). An offer you can?t refuse, maybe? Ja, maybe. Men oavsett vad de allt mera ångestridna bröderna beslutar sig för att göra, så har redan morbroderns mordiska offerering öppnat en avgrund framför dem. Hädanefter är ingenting längre sig likt för dem. En av brödernna tappar till och med sin fatala passion för poker. Den andre drömmer förtvivlat och desperat vidare om en tillvaro i Hollywood och hotellbranschen, tillsammans med en skådespelerska (Hayley Atwell). Men en gräns har obönhörligen passerats. Och ännu flera återstår. Cassandra?s Dream (så är namnet på den segelbåt som bröderna äger tillsamman och som också kommer att bli deras öde) är väldigt mycket av en dystert ödesdömd moralitet. Man betraktar den med allt större sorgsenhet och blir knappast förvånad alls, när man når fram till finalen. Men det är verkligen inte dåligt av Woody Allen att slå in på nya filmiska spår, vid den ålder han har nått fram till. För hur man än försöker - det är svårt att se några likheter mellan denna film och tidigare mästerverk som Annie Hall och Manhattan. Fast starkt sevärda är de ju allesammans. Om än på olika sätt.

Nilsén: Woody Allen passerar en gräns (i England)

Nilsén ger Woody Allens nya film Cassandras Dream tre ryttare i betyg.