Mattias Gardell har naturligtvis rätt när han avfärdar pratet om det islamska hotet mot Europa. Envar med friska sinnesorgan kan konstatera att något sådan icke finns, islamska krafter tar inte över, inte i något avseende. Rädslan för terror knyts nästan alltid till muslimer, de verkliga terrordåden i Europa utförs som regel av fanatiska basker. Islamofobin är nog så berättigad i vissa islamska länder, där är religionen en fullödigt reaktionär kraft.
I sin nya bok Islamofobi tecknar Gardell historiekurvan så att skräcken för islam inte är något unikt, utan bara en av många vansinneskampanjer genom historien. Den andre har alltid funnits där, och i Europa har framför andra judarna fått sig tilldelade denna roll, i dag har romerna utsetts till rasismens huvudmål.
Lite ohistoriskt blir det dock när Gardell framställer det förra Sverige som en religiös diktatur, inriktad på att förtrycka katoliker. Innan demokratins genombrott är det en ganska meningslös iakttagelse, alla statsformer var ju enväldiga och religionsfrihet helt enkelt förbjuden. Att den svenska kom aningen sent (1951) är knappast ett jämförbart totalitärt tecken.
Sakfrågan är alltså klar, och Gardell snittar upp dumheterna som värste samurajen, alla dessa toksamband som sätter islam och muslimer i särställning, särskilt glad blir man över hans förintande kritik av sådana som Magnus Ranstorp, den enfaldige terrorexperten eller demagoger som Dilsa Demirbag-Sten och Evin Rubar. Icke sten på sten lämnar han. Det är nödvändigt, även om islamofobin inte kan jämföras med judehatet finns samma spänning apterad, och den laddas ständigt upp av Europas invandrarfientliga partier.
Till bokens svaga sidor hör att Gardell ofta glider i sin polemik, kritiserar man terroristiska muslimer avskyr man automatiskt inte den islamska religionen. Avskyr man religion, eller specifikt den muslimska religionen behöver man inte nödvändigtvis hata muslimer. Begrepp ska hållas isär, annars blir diskussion meningslös.
Om den fundamentalistiska terrorn säger Gardell inte mycket. På ett sätt förståeligt, hans bok handlar om något annat. Ändå saknar jag den diskussionen. Denna högst livaktiga terror är ohjälpligt koppad till all världens reaktionärer, rasister och populister.
Sverige har 400.000 muslimer, ungefär. Vi måste bilda oss för att förstå islam och muslimer för att kunna föra en god dialog med detta nya fenomen. Men vi måste också bilda oss för att förstå grunden för islamsk terror. Troligen vill vi alla slippa ifrån den, och vi har del i problemet, främst genom den svenska FN-truppen i Afghanistan. Vägen är inte klumpiga polisinsatser som i Göteborg senast, troligen är inte heller FN-trupper särskilt fruktbart i längden. Och slöjförbud och minaretlagar är bara outsägligt dumt.
Låt oss inte fördanskas i dessa frågor. Litteraturen om islam har aldrig varit rikare i Sverige.
Gardells nya bok har sin givna plats i detta nya upplysningsbibliotek.