Stundtals som på ett Roadhouse i Texas

Förr i tiden, fram till någon gång på 90-talet ungefär, fanns det ett ställe i New York som hette Lone Star Café som så småningom bytte namn till Lone Star Roadhouse, men som hade det gemensamt att det var "A Little Bit of Texas" utanför den delstaten.

Jag hade den stora glädjen att besöka det här etablissemanget vid några tillfällen. Revbensspjällen hade samma storlek som en ordinär dörrmatta, ölen hette sånt som Rolling Rock, Lone Star och Coors och var kallare än en begagnad bil-försäljares hjärta och ville man ha en bourbon till förrätt så var det bara att beställa: Maker?s Mark, Wild Turkey eller något annat pålitligt godis, som det svenska Systembolaget på den tiden aldrig hade hört talas om. På detta Lone Star Roundhouse såg jag en gång den fantastiskt frodiga sångerskan Tracy Nelson och den magiske voodoo-pianisten Dr. John. På samma kväll. Det var inga som helst problem att gå fram och prata lite med dem. Jag fick en jättekram av Tracy Nelson och ett hjärtligt handslag av Dr. John. Sedan fortsatte de att spela. Tills korna kom hem. Jag nämner det här för att det i lördags kväll (i Luleå!, i Norrbotten!!, i Sverige!!!) på Klubb Magma och St. Lawrence Steakhouse förekom tydliga vibbar om Roadhouse-feeling. Visserligen utan vare sig revbensspjäll, ölsorter av de mest legendariska etiketterna och inte något överdrivet sortiment av bourbon heller. Men musiken var i alla fall av den helt rätta och tuktat disciplinerade sorten. Garanterat. På scenen stod bandet Swinging Doors och de stod där för att det var releasefest för deras debut-cd Without Goodbye (4 betygshästar i Kuriren i fredags). Inledningsvis gjorde de en härlig akustisk tribut till några av sina musikaliska hjältar, som exempelvis Gram Parsons i den eviga Return of the Grievous Angel (med Maria Erixon som en exemplarisk Emmylou Harris) och givetvis även den hårt ärrade Merle Haggard och hans Swinging Doors, om en bar som blir till ett hem i livet. Det är den låten som bandet tagit sitt namn från. Sämre förebilder kan man ha. Björn Erixon (som numera ser ut som en knivskarp lika som bär-lookalike till James Hetfield, sångare i gruppen Metallica) var en fullt godtagbar Merle. Senare på kvällen spelade de igenom hela plattan, med ibland upp till 13-14 personer (bandet, två stycken helt ljuvliga Dixie Chicks som körsångerskor samt gästblåsare som Björn Sjöö) på scenen samtidigt. Många av låtarna växte ytterligare av att framföras live i det här speciella sammanhanget. Och det var trångt, hjärtligt, dansant framför scenen och mycket sällan har väl country (i Luleå!!!!!!!!) spelats fullt ut så här ihärdigt magnifikt och fångat upp fullt så mycket känslor och entusiasm hos publiken, som av Swinging Doors. Just den här kvällen. Senare frågade jag den eminente steel gitarristen Ulf Edlund, hemmahörande i Umeå, om hans favoriter på det området och jag blev glad när han nämnde giganter som Buddy Emmons, Lloyd Greene och Lloyd Maines. Bland annat. Själv kontrade jag med O.J. "Red" Rhodes, som bland annat spelade med förre Monkees-medlemmen Mike Nesmiths First National Band, och det tyckte Edlund också var ett namn värt all respekt. Samt fyllde på med Buck Owens steelguitar-player. Och apropå den sistnämnde mannen. Bandets basist, den djupt countrykunnige Jonas Jakobsson, såg även till så att bakgrundsmusiken var den helt korrekta: Dwight Yoakam kärleksfullt tolkande ett gäng av Buck Owens största, bästa och allra mest oförglömliga låtar. Det var som det skulle vara. Bäst. Vilket också gällde hela kvällen, generellt och som helhet. Till nästa releasefest är det nu bara att: Keep on Keepin? It Country!