Det är den brittiske dramatikern Matthew Hurts Believe som fått svensk språkdräkt genom Margareta Gudmundson.
Tro, som titeln lyder på svenska, är en monolog om fyra kvinnor, där Gudmundson gör alla rollerna. Det är en stor uppgift - och hon håller ihop det väl även om texten vill slinta i slutskedet.
I den mycket enkla scenografin, och med kläderna som enda rekvisita, har skådespelerskan i första hand sin egen kropp att arbeta med. Varje kvinna ska ha sitt rörelsemönster och språk och när jag i den sista delen upplever Hanna som mycket kort är det utan tvekan ett gott betyg till förmågan att skapa fiktion av verklighetens mer högresta fysik.
I en annan berättelse, de fyra kvinnornas historia berättas avskiljt som i Bibeln, används kroppen i stället som bild. Välkoreograferat och avskalat får vi uppleva människans skönhet, som ett slags paus mitt i det brutala pjäsen vill samtala om.
För det används kristendomens Gamla testamente, en bok fylld av oförsonlighet, krig och grymhet, och välkända namn. Men eftersom det den här gången handlar om kvinnor är de samtidigt bara en passus utan eget sammanhang och därför egentligen rätt okända.
Den första, Rahab, ska ha hjälpt Israels barn att inta Jeriko. Hennes uppgift i livet är att utan att ha bestämt det själv upplåta sin kropp för mäns sexualitet. Den andra kvinnan vi möter är Batseba, kung Davids hustru och Salomos mor. Hedervärt om något, men i pjäsen får vi möta kvinnan som också dödar ett barn. Sen går vi till Judit. Redan kraftfull i den gamla boken blir hon här ännu mer intressant. Är det sig själv hon befriar när den babyloniske krigaren Holofernes, som hon snart ska skära halsen av, får bli en inkarnation av den gammeltestamentlige guden.
Till sist berättas "kvinnan med de sju sönerna" och hennes öde är det allra märkligaste - vansinnigaste om man så vill, i sviten. Utan ett uns av uttryckt tvivel låter Hanna sönerna dödas inför sina ögon. Hanna ser på, blodet stiger upp på golvet, hon hör sönerna plågas medan de steks levande, och fortsätter ändå att tro på den ende guden.
Inte bara Hanna och Judit, utan alla kvinnorna resonerar om tron, den kristna guden och om mannen, i en berättelse som lyfter resultatet av den patriarkala ordningen.
I pjäsen möter vi fyra av hennes roller: horan, hustrun, änkan och modern. För madonnan finns däremot ingen plats då Tro uppriktigt och brutalt vill visa hur denna ordning formar flickan till att behaga, att hålla tillgodo med att skyfflas runt av andras behov och gömma, glömma?, sin mänsklighet - och hur hon då samtidigt accepterar våldet, både att utföra och uppleva det utföras.
Men Tro är nu inte bara en pjäs som kräver sitt av skådespelaren, utan också av publiken både till sin form, som är mer associativ än episk, och innehåll.
För mig flyter de olika temana till sist samman till ett enda som i sin tur lämnar efter sig mängder av frågor kring fundamentalism, skammen som vapen och hur länge man och kvinna ska hålla fast vid den patriarkala normen ur Gamla testamentet.