Tusen sidor med Lundell

En gång i tiden blev jag (ett ofrivilligt) åsyna vittne till hur Ulf Lundell gick i närkamp med-en helt vanlig stol. På något sätt kom den i vägen för honom. Eller stod inte där han ville att den skulle stå. Så då fick han nog. Och slog sönder den. Det här var på den krog i Göteborg som hette C´Vons och som Totta Näslund var delägare i. Någon gång under den första halvan av 1990-talet. Lundell satt där tillsammans med "Brasse" Brännström, åt och drack. Han hade druckit en del redan innan han kom dit, det syntes tydligt. Och så började då stoljäveln att akutjävlas med honom. Och då var det ju bara att gå till beslutsam motattack. Av stolar ska man ju inte heller ta för mycket skit! Men klientelet på Tottas krog hade hög tolerans för saker och ting. Ingen brydde sig så särskilt mycket om kampen mellan Lundell och stolen. "Brasse" Brännström - inte alls. En ny stol sattes in, sedan resterna av den gamla plockats bort. Sedan var det bara att ta in en Jim Beam till och betrakta sitt eget, Lundells och alla andras tillstånd. Episoder som den ovanstående flashar upp i minnet när jag med lydigt intresse tar del av Expressen-journalisten Måns Ivarssons nära nog tusensidiga, på tre separata volymer (i en kassett) fördelade och närmast kremlologiska och stundtals nästan timme för timme detaljerade biografi över Sveriges meste Uffe-Vill du ha din frihet får du ta den. Böckerna innehåller en närmast övermäktig mängd av fakta, kuriosa, detaljer, seriöst skvaller och annat av den sorten, mer eller mindre matnyttigt och sånt som man bara inte klarar sig utan att veta-om "vår generations störste svenske artist". Man kan direkt slå fast att de här böckerna bör bli den perfekta och oundvikliga julklappen till varje någorlunda dedicerad Lundell-fantast (men om den nyligen utkomna lådan med 14 CD-skivor, bestående av tidigare outgivet och kasserat material är lika oundviklig-det kan vi ju ha ett kvartssamtal om vid tillfälle). Första boken är bäst och fylld med de roligaste av nörd-fakta. Det var exempelvis nytt för mig att ett av de möjliga namnen på det som 1975 blev debutplattan Vargmåne var-Far åt helvete. Och att en ung Lundell var mycket förtjust i Cliff Richard. Samt att han tidigt blev fascinerad och influerad av amerikanska beat-författare som Jack Kerouac. Och så vidare. Nästan i all oändlighet. Det är väl aldrig någon som har påstått något annat än att Ulf Lundell, artisten, har massor av talang och begåvning. Likaväl som att Ulf Lundell, författaren, även han är innehavare av dessa ingredienser. Under 1980-talet höll han på att seriöst supa ihjäl sig. Räddades in på ett behandlingshem av bland andra skådespelerskan Amanda Ooms. Har sedan haft diverse återfall, men i stort sett klarat av att bli nästan 60 utan alltför svåra konsekvenser. Ivarsson avhandlar hela skiv- och bokproduktionen (vilken bara kan sammanfattas som maniskt stor och oberäknelig, med massor av Jag och Du som mest framträdande skrivtecken och handen på hjärtat nu: hur många har egentligen läst ut hela dubbeltegelstenen Frukost på en främmande planet? DÄR skulle en redaktör ha kunnat ha haft arbete en stund men-Lundell accepterar tydligen inga sådana "djur") via låt-för-låt metodiken och ibland även kapitel-för-kapitel konceptet. Turnéerna, som oftast har omgetts av yviga uttalanden av Lundell i stil med "det här är min sista turné-någonsin" (det har han sagt redan från början) och "nu är jag less på Sverige-nu flyttar jag utomlands", och konserterna skildras ofta via citat från olika recensioner (men någonting från Norrland har Ivarsson inte orkat leta fram). Olika medmusiker har intervjuats (det var också nytt för mig att Lundell en bit in på 1980-talet ville ha gruppen Rost som sitt "eget The Band"; de tackade dock nej eftersom de ville spela i sin egen stil, men gitarristen Janne Oldaeus har dock senare ofta spelat med Lundell på turnéer) och varit konsekvent öppenhjärtiga. Även Lundell själv har varit medveten om projektet. Och så att säga sanktionerat det, fast utan att direkt auktorisera det (då hade det också rätt så säkert blivit en betydligt ointressantare bok; en stiff så kallad "hagiografi"). Alla kärlekarna är nogsamt registrerade; det mångåriga främlingskapet mellan honom och fadern Gerard, som dock tråcklades upp under faderns sista levnadsår; vilka litterära preferenser han håller sig med och allting annat (i princip) också. Det myllrar beständigt i de här böckerna och monumentet från folkhemmet (alltså Ulf Lundell) spot-belyses ur samtliga tänkbara vinklar. Grejen är ju att han ständigt har dekonstruerat sig själv. Annars hade vi nog förlorat intresset för länge sedan. Men en sak är lite irriterande: bildmaterialet är minst sagt snålt tilltaget. Och det hade det ju inte alls behövt vara, eftersom Lundell är kompis med fotografen Joakim Strömholm sedan minst 40 år tillbaka. Jag har nog sett Lundell live 15-20 gånger och intervjuat honom en handfull gånger. Han har nästan alltid varit en rolig jävel. I stort sett aldrig ointressant. Om inte någon stol har jävlats med honom förstås...

Tusen sidor med Lundell

Om artisten och författaren Ulf Lundell finns åtskilligt att berätta. Det var inga problem för journalisten Måns Ivarsson att skriva en tusensidig bok om honom. Rolf Nilsén har med "lydigt intresse" läst denna.