De amerikanska rödhakarna,
ekorrarna och lekplatserna
är alla olika mot dem jag är van,
jag sitter nära Metropolitan…
Svenskar som besökt USA känner igen upplevelsen, djur och träd ser annorlunda ut än i Sverige, ibland nästan lika men inte exakt. Den citerade strofen inleder en av Eva Ströms Lunchdikter, som hon kallar den första delen i sin nya både innehållsrika och kontrastrika diktsamling Och morgonen redan stark och vaken omkring dig. Lunch poems heter en av New York-poeten Frank O´Haras böcker, som innehåller snabbt skrivna spontana ögonblicksbilder från storstaden.
Eva Ströms charmiga lunchdikter är skrivna i samma gladlynta anda. Vi får följa hennes diktjag som flanerar omkring i New York och roat iakttar myllret av människor.
Frank O´Hara, som tydligen var hennes vän, hyllas i dikten Farväl Frank : ”och jag är vid liv tillsammans med dig, fylld av orolig glädje”. O’Haras tragiska död – han dog endast 40 år gammal 1966 efter en bilolycka – ger dikten allvar och djup.
Nästa avdelning i samlingen, Achill sound innehåller en svit dikter med irländska motiv. Ström bodde som stipendiat en sommar i Heinrich Bölls stuga på Achill Island vid irländska västkusten. Som ung soldat läste Böll en irländsk dikt som kom honom att längta bort från krigets vedervärdigheter till en lugn och fridfull plats, och som så småningom ledde till att han skaffade en bostad på den avlägsna ön.
Böll uppträder också i flera dikter och hans berättelse Wanderer kommst du nach Spakomprimerar Ström till en dikt på tio rader om en soldats grymma öde. Andra texter inspireras av personer och händelser i den irländska historien. En dikt hämtar stoff från den fruktansvärda hungersnöden på 1840-talet, en annan med den flertydiga titeln Graceland berättar om den märkliga kvinnan Grace O,Malley, en legendarisk piratdrottning på 1500-talet som kom i konflikt med den engelska Elisabeth I.
En tredje avdelning, som är bokens mest kryptiska, bär titeln Quiet rose. Jag får inget fotfäste i denna diktsvit, men fascineras av vackra och överraskande textrader som ”Det finns en indian som bara visar sig i mörkret/ Han har glödande huvud, han har en våldsam fjäderskrud…”
Den sista diktsviten, Imaginära minnen, är mera genomskinlig och omväxlar dikter med kortprosa om ålderdom och död men också om vår tids terrordåd och flyktingkatastrofer.
En bistert osentimental kyrkogårdsdikt om liv och död, Slutna ögonlock, hör till höjdpunkterna i denna läsvärda bok:
Urnlundens slutna ögonlock
här bor de stadigaste hyresgästerna
de som aldrig flyttar
Den som vandrar längs de skuggiga gångarna
tänker inte på annat än krattor och isbegonior
små spetsiga vaser som körs ner i sanden
tänker inte blicka över muren
där de utgångna gravstenarna ligger sönderslagna
utan att en ropa sitt ”Cast a cold eye” till
den som råkar gå förbi
För även om jaget bara är en illusion, en konstruktion
ett tillfälligt samspel i ett neurologiskt nätverk
fanns det ändå till en tid, lyckligt, panikslaget, släntrande
slösande bort sina dagar, resande, ätande, grubblande
skrivande, dikter som dessa, bättre och sämre.
”Cast a cold Eye” syftar på inskriptionen på den irländske poeten Yeats gravsten:
Cast a cold Eye
On Life on Death
Horseman pass by
För många år sedan stod jag i regnet vid Yeats grav och begrundade budskapet tillsammans med en grupp svensklärare som Folke Isaksson förtjänstfullt guidade, en annan poet som älskade Irland.