Ta exempelvis en titt på teveprogrammet Pluras kök . Här vankar en, förvisso charmig, men också pösmagad och högkonsumerande musiker runt med bar överkropp och får ändå gäster och tittare att trivas. Så vad har det här med manlighet att göra? Kanske just detta: Behåll scenen men byt ut huvudrollsinnehavaren mot Kikki Danielsson. Parallellerna mellan de två är givna men där finns en avgörande skillnad. Plura är man, Kikki är kvinna. En man får göra och vara allt det som inte kvinnor får göra och vara.

I praktiken är just avgränsandet mot det kvinnliga viktigast i en klassisk manlighet, att inte vara ”knapsu” som det heter i Mikael Niemis Populärmusik från Vittula . Därmed berör manligheten inte bara machomän (som tycks helt omedvetna om varför den behöver diskuteras) metromän (som felaktigt tror att de redan frigjort sig från den) och kvinnor (som – ofta med all rätt – påstår att de drabbas av den).

Marcus Priftis behandlar allt från manlighetens utgångspunkter och förebilder till skadeverkningar och möjliga utvägar. På flera plan är hans hållning ovanlig. Han har varken skrivit ett försvarstal för manligheten eller något som darrar av förtärande självkritik. Till skillnad från många andra debattörer intar han en mellanposition och fördelar skulden för- och skadeverkningarna av hur det ser någorlunda lika mellan kvinnor och män (fast männen får nog några fler skopor av kritiken när jag tänker efter).

Jag uppskattar hans angreppspunkt, jämställdhets- och manlighetsdebatten måste föras av både män och kvinnor med respekt för deras, ibland olika, perspektiv. Jag tycker också om Priftis förmåga att skriva med klargörande överblick även när frågorna är snåriga. Dessutom har han en formuleringsförmåga som slår det mesta. Som bäst är han när han går ned i konkreta exempel från vardagen. Han tar upp att vissa självutnämnt ”bra killar” tycker att bara skitstövlar får ligga. Sex betraktas underförstått som en belöning kvinnor borde ge till män som förtjänar det. De här männen glömmer att kvinnor har sex av samma anledning som män – därför att de gillar att ha det med någon de tänder på och tycker är attraktiv. Bakom det här skymtar, misstänker jag, en omvänd knapsu-logik, kvinnor får inte vara som män.

Det mesta i boken är välkänt sen tidigare och ibland tuffar texten på tomgång med för många exempel på samma sak, som i kapitlen om de manliga principerna: tävlandet, oberoendet och så vidare… Betydligt bättre då när Priftis med lätt, svepande hand, gör korta exposéer: Som att scoutrörelse och internatskolor växte fram när männen på grund av industrialismen, och mer avlägsna arbetsplatser, skiljdes från sina söner. Sönerna skulle övas i manlighet, inte förfjolligades av hemmavarande mödrar.

Så hur var det då med vägen framåt för manligheten och utvägarna? Priftis drar upp fler alternativ som Den totale mannen som försöker vara hård och mjuk på en gång, typ Persbrandt (den sårbare machon) eller Ernst Kirchsteiger (den poetiske hantverkaren). En annan möjlig väg är Den pappaledige mannen där den tilltagande jämställdheten om inte suddar ut skillnaderna, så slipar av manlighetens vassaste och mest destruktiva kanter. Oavsett vilket väg som blir vanligast lär manligheten komma att förändras. Men för att det ska ske åt det håll vi vill, krävs både analys och en diskussion där båda könen deltar.