Många kanske inte bryr sig om vilken årstid det är, utan äter samma sorts mat året om. Inget fel i det, men själv blir jag allt mer av en "säsongsätare" ju äldre jag blir. Lätt och fräscht på sommaren, smakrikt och framförallt varmt på vintern. Kalla sallader får stå tillbaka för mustiga grytor, gratänger och inte minst soppor! Vad lättar upp vintermörkret bättre än att samla familj och vänner runt ett rejält långkok, tända levande ljus och hugga in på en rykande chili, en gryta kalops eller kanske fläsklägg med rotmos? Det sistnämnda har jag (hör och häpna!) faktiskt aldrig ens ätit. Min mamma brukade laga denna husmansrätt ibland och jag tror att pappa uppskattade den mycket. Men som det barn jag var tyckte jag att kålrot luktade prutt och det som luktar prutt går ju inte att äta...
I dag uppskattar jag nästan alla grönsaker och rotfrukter, även de som sprider en lite suspekt odör när de tillagas. Broccoli, blomkål, grönkål och min senaste upptäckt, delikatessen svartkål. Fantastiskt gott och rejält, till skillnad från vattning isbergssallad och bleka vintertomater som har rest över halva jordklotet. Om ni inte har testat grönkålschips, gör det! Riv kålen i bitar, ringla över olivolja och strö över flingsalt. Rosta i ugnen på 200 grader, men pass på, det går väldigt fort! Chipsen ska ta färg och bli knapriga. Och prova för guds skull smörstekt svartkål smaksatt med rivet skal av citron till den ugnsbakade torskryggen eller vilken fisk som helst. Underbart!
Det finns dock en liten, liten grönsak som jag aldrig har låtit passera gommen sedan den där ödesdigra dagen i årskurs två. Jag och min kompis J satt ensamma kvar i matsalen, övervakade av en lärare som ansåg att det ingick i en god uppfostran att smaka på allt. I skålen låg en hög med, antagligen överkokt, brysselkål. Pruttlukten låg tät över matsalen. På barns vis hade vi naturligtvis byggt upp ett massivt motstånd mot den stackars kålen, vi inbillade oss att vi skulle kräkas så snart vi hade stoppat in den i munnen. Medan rasten rann i väg satt vi där och våndades. Till slut tog vi Matett litet kålhuvud var och stoppade in i munnen, samtidigt som vi dramatiserade det hela med mer eller mindre äkta kväljningar. Jag minns att jag tänkte: Det här ska jag aldrig mer äta.
Men nu har jag, efter moget övervägande, bestämt för att jag är redo för brysselkål. Kanske blir det vinterns måste-ha-tillbehör hemma hos mig, eller kanske inte. Oavsett vad ska jag genast börja leta recept på hur kålen tillagas på bästa sätt. Har ni några förslag så maila dem till matkultur@kuriren.com. Bästa receptet publicerar vi här, på Matkultur.
Trevlig helg!