I Kyrkans hus i Luleå har flickorna i Diskantkören samlats för en sista repetition inför söndagens konsert. Tillsammans med Killkören och Luleå vokalensemble ska de framföra sånger och verk av Alice Tegnér. På repertoaren står bland annat Videvisan, Bä bä vita lamm och Mors lilla Olle. Visor som följt generationer av svenska barn.
– Hon är ju mest känd för sina barnvisor, men skrev också mycket annat, berättar körledaren Monica Wasberg.
Till konserten har hon också valt ut ett antal körverk för vuxna och en romans för cello och piano.
Alice, dotter till en sjökapten, föddes med efternamnet Sandström 1864 i Karlshamn i Blekinge. Tidigt såg föräldrarna hennes stora begåvning för musik. Pappan såg till att hon fick börja ta pianolektioner redan i fyraårsåldern. Han planerade hennes utbildning med sikte på Musikkonservatoriet.
När Alice var 15 år dog fadern i en olycka under en storm ute på havet. Efter det insåg Alice att hon måste sluta drömma om högre musikstudier och satsa på ett yrke med säker försörjning. Hon sökte och kom in på lärarinneseminariet i Stockholm. Men vid sidan av studierna fortsatte hon att ta privatlektioner i piano och komposition på avancerad nivå.
Som färdig lärare arbetade hon som guvernant i Finland och därefter hos en bokförläggare i Stockholm. Men i brev hem till sin mamma uttryckte hon funderingar över varför hon inte hade fötts till pojke med möjlighet att studera vidare.
1885 gifte hon sig med en släkting till bokförläggarfamiljen, Jakob Tegnér, barnbarn till skalden Esaias Tegnér. Tillsammans fick de två söner, Gösta och Torsten. Paret bosatte sig i det nya villasamhället Djursholm, där Alice spelade en stor roll i musiklivet. Hon spelade flitigt på gudstjänster och skötte utan ekonomisk ersättning sångundervisningen i skolan.
De hade ett stort umgänge och på bjudningarna underhöll Alice gästerna med sin musik. En av vännerna var konstnären Elsa Beskow, som kom att göra teckningar och även sångtexter till Alice Tegnérs visor.
Det var sönerna som inspirerade Alice att börja skriva barnvisor, då de insisterade på att hon, istället för att läsa för dem, skulle sjunga. Och det gjorde hon gärna.
Snart hade hon material till ett helt häfte med visor med texter av både henne själv och andra. Hennes svåger bokförläggaren erbjöd sig att trycka visorna.
Till en början angav hon endast sin signatur på bokomslaget, eftersom hon var orolig att "fördärva" det tegnérska namnet.
Visorna blev snabbt populära och redan året därpå kom det andra häftet, där den välkända julsången "Betlehems stjärna" med text av Viktor Rydberg, ingår. Totalt gav hon ut nio häften.
Alice fortsatte hela livet drömma om att bli en ansedd kompositör, men hon hade svårt att vinna respekt i manliga tonsättarkretsar. 1926 valdes hon in i Musikaliska akademin, men däremot aldrig i Svenska tonsättarföreningen. Hennes man Jakob bromsade hennes vilja att utveckla musiken till mer än en hobby. Ändå fortsatte hon hela livet skriva musik riktad till en mer vuxen lyssnarskara – romanser, körsånger, kyrklig musik och pianomusik. Men det är tveklöst för barnvisorna hon är ihågkommen.
Wilma Langendoen Koskenniemi, åtta år, kunde en av sångerna redan innan de började repetera dem i kören.
– Ekorr´n satt i granen har vi sjungit på dagis och i skolan, berättar hon.
Nu har hon fått en klar favorit:
– "Ute blåser sommarvind".
Som för övrigt även är Monica Wasbergs favorit.
– Hennes melodier håller än.
När Alice Tegnér dog 1943, 79 år gammal, sörjdes hon av hela Sverige. Vid begravningen i Engelbrekts kyrka spelades flera av hennes egna mest älskade sånger, däribland "Ro, ro barnet".