De "tondöva" kan få sin revansch

Omusikalisk? Ha förtröstan. Robert Fripp som är ledare för världsberömda King Crimson, Nina Persson i Cardigans och musikproducenten Pelle Henricsson i Umeå är alla sådana som fått underkänt i musik och sedan ett helt liv försörjt sig på musik. Robert Fripp som är ledare för världsberömda King Crimson, Nina Persson i Cardigans och musikproducenten Pelle Henricsson i Umeå är alla sådana som fått underkänt i musik och sedan ett helt liv försörjt sig på musik.

Omusikalisk? Ha förtröstan. Robert Fripp som är ledare för världsberömda King Crimson, Nina Persson i Cardigans och musikproducenten Pelle Henricsson i Umeå är alla sådana som fått underkänt i musik och sedan ett helt liv försörjt sig på musik. Robert Fripp som är ledare för världsberömda King Crimson, Nina Persson i Cardigans och musikproducenten Pelle Henricsson i Umeå är alla sådana som fått underkänt i musik och sedan ett helt liv försörjt sig på musik.

Foto: Eric Risberg

Musik2016-01-15 07:00

Är du en av de omusikaliska? Det vill säga en av de fördömda nästan som kulturellt kastlösa, ett slags paria där musikterapi, musikaliska botemedel mot allsköns smärta, autism eller senildemens står sig slätt och bara stampar mot hälleberget genom att rytmer och toner bara blir ett grått töcken.

Idag är det så skamfyllt att vara så kallat ”tondöv” att man i stort sett aldrig talar om det. Nästan varje dag dyker det upp ny sensationell forskning om musikens undergörande kraft i olika sammanhang, nu senast Joseph M Piro och Camilla Ortiz ( deras rön publicerades för en tid sedan i bland annat Svenska Dagbladet), men mycket liten forskning har bedrivits kring detta med amusi så kunskap om vad detta skulle kunna innebära tumlar mest runt i folkdjupets anonyma torktumlare. Det blir mest till något självuppfyllande när man ofta av omgivningen utsetts till att vara omusikalisk inte så sällan i jämförelse med något korat musikaliskt underbarn i släkten.

Omusikalitet innebär för att vara konkret en oförmåga att skilja på tonhöjder och i den gamla musikskolan att efterhärma dessa toner med den egna rösten. Det betyder alltså INTE att man inte kan njuta av musik eller vara intresserad av det. Till yttermera visso är den gamla termen omusikalitet proppat med fördomar, klassificering på vaga grunder, uteslutning och framför allt en total fokusering på att musik består av tonhöjd. Rytmik tar man inte hänsyn till här men jag känner personligen till många som lider av enbart rytmisk dyslexi eller i kontrast till ett utmärkt rytmsinne mer eller mindre utvecklad tondövhet. Sedan är det en helt annan sak att kopiera en angiven ton med sin egen röst vilket brukar kallas sångröst. Sångröst är ungefär att jämställa med att spela tennis, tillaga Coque au Vine eller spika upp en spaljé. Det kräver övning och övning ger färdighet.

Men finns det då inte personer som är totalt omusikaliska ? Nja termen Amusi betecknar egentligen en hjärnskada som kan ha orsakats av exempelvis en stroke och då uppstår en oförmåga att uppfatta musik som tidigare funnits men det finns också personer där detta är medfött. Forskning på amusi har genomförts vid Universitetet i Barcelona. Men generellt är omusikalitet mest en fråga om brist på övning vilken i sig kan bero på ointresse vilket kan härröra ur ett tidigt fördömande från en vuxenvärld eller uppväxt i en omusikalisk vuxenvärld. Förr skedde uppsjungning inför hela klassen och om man då missade toner fördömdes man ofta av läraren inför alla. Detta har skapat obotliga ärr hos många där övertygelsen om den egna oförmågan genom livet blivit självuppfyllande. Det finns flera berömda musiker som i barndomen betecknats som omusikaliska. Robert Fripp som är ledare för världsberömda King Crimson, Nina Persson i Cardigans och musikproducenten Pelle Henricsson i Umeå är alla sådana som fått underkänt i musik och sedan ett helt liv försörjt sig på musik.

Den här uteslutningen och klassificeringen stöds till stor del av de gynnade musikeleverna som framstått som medfött musikaliska. Mamma, pappa, musiklärare och andra i omgivningen har fyllt på ett redan bågnande självförtroende med idealisering av den påstått medfödda musikaliska förmågan. Man raderar sedan lätt hur mycket man understödjer detta genom oändlig övningstid motiverat med beröm och godkännande. Det konstiga är att när man sedan börjar framträda inför en publik börjar man naivt prata om musiken ( den egna) som ett universellt språk som ALLA kan ta till sig när det i själva verket är så att man genom att utveckla en kunnighet i att behärska musikens fonetik allt som oftast utesluter lika många som man inkluderar. Det innebär att Beethoven för den ene framstår som självklart universell medan Nirvana är obegripligt strunt och för nästa person är det tvärtom. Musik är något så konstigt som ett sorts språk som bara kan pratas av vissa men antas förstås av alla men i själva verket betyder olika saker för enskilda individer. Det är som om man genom musik delges en nyckelknippa men man kan inte veta vilken nyckel som går till vilket lås och till viss del beror det dessutom på vem som håller i nyckeln hur låset kommer att reagera.

Det finns kulturellt inlärda koder som i någon mening kan antas vara allmängiltiga som hastighet, klangfärg eller attack men det mesta i musiken kommunicerar med personliga preferenser som kan vara gemensamma för grupper av människor.

Det är dock skillnad på musik som vi hatar, eller älskar att hata jämfört med medioker musik, eller musik som inte vidrör någon minsta del av vårt inre eller yttre. Musik som är helt och hållet försumbar och i själva verket är detta den mesta delen av musikkatalogen eftersom villkoret för att ha en favoritmusik är just att det mesta i övrigt är ganska egalt. Här kommer vi in på nästa kategori musikgåtor. Det finns människor som är lika skickade att lyssna eller spela musik som alla andra, det är bara så att de inte är speciellt intresserade. Musik framstår för dem som lite barnsligt, något man sysslade med i tonåren och sedan växte ifrån. Den framstår också ofta som för påträngande och krävande. Som om den alltid kräver ett gensvar istället för att lämna oss ifred.

Den sista och svåraste parametern vad det gäller det där med musik är smak eller estetik. Många stoltserar med sin ypperliga och mycket personliga musiksmak trots att den ofta visar upp ett greencard till en viss kulturell status vilket är tänkt att demonstrera att man är godkänd som medlem av en viss grupp människor som alla tycker likadant. Ofta förutsätter musiksmak också kunskap om en viss genre vilket också kräver en viss uppväxt, vana vid vissa klanger och rytmer. Kultur är som en slags kod för ett visst liv med vissa ideal. Sedan är också kulturen ett estetisk slagfält där man konkurrerar om en plats i hierarkin. Kultursociologen Pierre Bordieux uttryckte det så att , Varje kulturell åsikt är ett maktanspråk.

Slutligen finns det inget samband mellan musikalitet och god moral. Bland berömda musikaliskt begåvade människor finns Adolf Hitler, Reinhard Heydrich, Pol Pot, Josef Stalin och Idi Amin medan det finns en känd person som led av Amusi och det var Che Guevara. Han kunde enligt biografer inte dansa, gå i takt eller hänga med i en enkel visa. Inte ens Internationalen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!