På 1980-talet var hon Sveriges första kvinnliga student vid kompositionsutbildningen på Kungliga musikhögskolan i Stockholm. 2009 blev hon den första kvinnliga professorn i komposition på samma skola.
Ända sedan Klusterfestivalen startades har arrangörerna velat bjuda henne till Luleå. I år gick önskan i uppfyllelse.
– Det är ett bra namn på festivalen, konstaterar hon och ser nöjd ut när hon slår sig ner i en fåtölj i hotellet, där hon nyss installerat sig inför helgens begivenheter.
Kluster betyder inom musiken en anhopning av toner, eller en grupp av näraliggande toner, som spelas eller sjungs samtidigt utan hänsyn till harmoniska förhållanden. Föreningen Kluster verkar för att sprida konstmusiken i Norrbotten.
Karin Rehnqvist, född 1957, är uppvuxen i Nybro i Småland. Hennes föräldrar var inte särskilt musikaliska, men själv deltog hon med liv och lust i kyrkans barn- och ungdomskörer. För henne blev musiken "det rum hon fick ha för sig själv".
När hon gick utbildningen till musiklärare började hon för första gången skriva musik. Hon bestämde sig för att fortsätta studera på musikhögskolans kompositionsutbildning, där hon blev den första kvinnliga studenten någonsin. På den tiden, 1980, tog man bara in två åt gången. Hennes studiekamrat var Jan Sandström, som idag är professor vid Piteå musikhögskola.
– Det är klart man kände sig udda som ensam tjej, säger hon.
Ända sedan studietiden har hon med förkärlek skrivit musik ämnad att framföras av unga, av kvinnor och av flickkörer. När hon under sina musikstudier upptäckte folkmusiken blev hon passionerat förälskad och förde in kulning, en sorts sång som man förr använde vid vallning, i sina kompositioner.
– Jag är intresserad av människans ursprungliga uttryck, förklarar hon.
I nutida musikkretsar, där folkmusiken hade låg status, såg man skeptiskt på hennes experiment. Men så arrangerades det en stor internationell konstmusikfestival i Stockholm där hennes verk Puksånger– lockrop väckte stor uppmärksamhet.
Karin Rehnqvist tycker det är spännande att skriva för kvinnoröster och flickröster och dessutom känns det helt naturligt.
– Musiken är väl en förlängning av en själv.
Men det behöver för den sakens skull inte låta sprött. Det får gärna vara lite råare tongångar, berättar hon.
Har du haft några medvetet politiska eller feministiska mål med ditt komponerande?
– Nej, absolut inte. För mig går musiken före. Men genom att jag gjort den här musiken så har jag blivit medveten.
Samma år som hon blev professer tog hon initiativ till att starta organisationen KVAST – Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare.
– Det var när jag insåg att det under en hel säsong inte funnits en enda kvinnlig kompositör i repertoaren bland svenska symfoniorkestrar.
På senare år har det kommit fram fler och fler kvinnliga tonsättare, men de är än så länge i klar minoritet.
– Vi tävlar med Beethoven och de andra gubbarna och i orkestervärlden finns det oerhört starka strukturer.
Och fortfarande är det svårt för alla, både manliga och kvinnliga nu levande konstnärer, att få sina verk uppförda.
När hon ser tillbaka på sin egen drygt 30 år långa karriär som kompositör tycker hon att hon har hållit sig i samma musikaliska spår hela tiden. Men numera skriver hon musik för större besättningar. Sedan sex år tillbaka arbetar hon med en opera, beställd av Kungliga operan i Stockholm. Hon hoppas den ska bli färdig i höst, men det är ett "riktigt maratonjobb", berättar hon.
Den som vill möta Karin Rehnqvist i helgen kan gå på hennes workshop med Huskören i Kulturens hus. Trots sin gedigna erfarenhet är hon inte rädd för att ta sig an och jobba med ett gäng amatörsångare.
– Jag tycker det är viktigt med mångfald. Proffs är bra på vissa saker. Amatörer på andra.