Jennie Abrahamsson har länge hyllats i snäva kretsar och med albumet "Reverseries" öppnades famnen från hela musiksverige. Albumets drömska och storslagna sound gav Abrahamsson en nominering till "årets pop" på P3 guld.
När Sävars popdrottning tar med sitt stora ljudlandskap till Luleå på fredag gör hon det – paradoxalt nog – utan band.
– Det är en musikalisk utmaning för mig att skala ner det till något som funkar. Vissa låtar måste kanske göras om fullständigt, andra måste få vara som de är och då får jag försöka ha trummaskin och spela bas med fötterna. Jag har fått öva mycket, säger hon.
När Abrahamsson rullar in över Bergnäsbron i sin personbil har hon med sig en ljudtekniker och bagageutrymmet fullt med instrument. Att åka på soloturné är annorlunda både "av logistiska och känslomässiga skäl".
– Det är roligare att vara med band eftersom de är roliga att hänga med (skratt), säger hon. Och det är något alliansbyggande med att vara tillsammans på scenen. Utmaningen med att vara solo är att jag, i mycket högre grad, måste vända mig till publiken och bygga allians med dem.
Som support använder sig Abrahamsson av en annan västerbottning, Mi von Ahn, men till skillnad från singer/songwritern har hon svårt att nöja sig med få instrument.
– Jag har ganska lätt för att göra olika saker med olika delar av kroppen och sjunga samtidigt, men ibland blir det en total härva där man gör en konstig rytm med sången, en annan med ena handen och håller basrytm och trummor med andra, säger Abrahamsson.
Konserterna har blivit en utmaning i koordination för att få med så många ljud som möjligt.
– Min musik är verkligen inte skriven för att spelas på en person, jag har snarare krånglat till det och senaste skivan är mycket skriven utifrån att jag börjat med bas och trummor, säger Abrahamsson.
Artisten berättar att hon har fått nöta ordentligt på tre "fullständiga härvgrejer" och öva massor för att kunna hantera instrumenten smidigt och naturligt.
– Målet är att ingen, som inte förstår vad jag gör, ska reagera på att det är svårt. Det är jättetråkigt om akten blir ett cirkusnummer mer än något musikaliskt – det ska låta "effortless". Det ska se enkelt ut och låta enkelt. Jag vill inte att folk säger "wow – vad svåra grejer hon gör". Poängen är bara att jag inte lyckats stoppa impulsen att få med allt.
Men känns det själv som ett cirkusnummer?
– Ja, herregud ja. I alla fall i början, men efter att ha spelat live märker jag att jag börjar smälta ihop med instrumenten ganska bra.