När Alcazar meddelade att de skulle åka ut på en landsomfattande avskedsturné för att ta avsked av publiken stannade mitt hjärta en smula. Chockartat fick jag läsa pressmeddelandet en gång till. Är det sant? Drömmer jag?
Jag visste inte att Alcazar fortfarande existerade.
De inbitna fansen vet naturligtvis att de deltog i Melodifestivalen 2014 och släppte senaste albumet 2009, men jag skulle tro att deras tid var över efter "Stay the night" 2008. Nä, icket.
Trots att det varit ganska tyst de senaste tio åren firas alltså nu 20-årsjubileum och nedläggning på samma gång, vilket kanske är naturligt då de nobbades av årets Melodifestival och därmed saknar sin enda naturliga arena.
Men då finns ju alltid Luleå Energi Arena.
SE: Bildextra från folkfesten med Alcazar
Aldrig förr har väl hallen gjort bättre skäl för sitt namn än denna fredagskväll. Här behövs inga ballonger eller långhårig studioman för att folket ska stå upp och dansa. Redan i den fullsmockade entrén, där ångorna av parfym och after work-vin övertrumfar syrenivån, förstår jag att det här kommer bli galet. Ett tidigt disco, sent i livet.
Det tar inte lång tid innan nästan hela arenan står upp, "Alcastar" och "One way ticket" räcker för att starta upp årets fest. Då spelar det ingen roll hur musiken eller sången låter. Alcazar har varit smarta nog att gömma låtarna bakom ett gäng dansare, klädbyten, synkroniserade rörelser, och en superfet produktion.
SE: Publiken går banans i Luleå Energi Arena
Andreas Lundstedt och Tess Merkel närmar sig 50 år och har många jämnåriga i publikhavet, det är imponerande att se hur alla dessa orkar dansa non stop i en och en halv timme. Discot gör någonting med människorna – precis som den överjävligaste basen (som omöjliggör sittande ställning utan att ramla bakåt). Basen agerar hjärtstartare, trumhinnekrossare och huvudrollsinnehavare.
Under "Not a sinner nor a saint" och avslutande "Stay the night" känns gravgrävande orimligt men när Alcazar ska visa sin framtida sida, genom nya soloversioner av "Burning", "I’ll go shopping" och "Here I am", slänger de upp discolåtarna i luften och skjuter sönder dem. Är det en bit av medlemmarnas framtid vi fick se vill jag inte vara med, 40 år efter storhetstiden för disco är också Alcazars tid över. Frågan är vad Andreas Lundstedt, Tess Merkel och Lina Hedlund ska hitta på nu.
Visst sitter de säkert i "Diggiloo", "Doobidoo" och "Yabbadabbadoo", men några stora solokarriärer ser jag inte framför mig. De hade sin disco och dansen är slut.