Bandet bakom Creedence Tribute inledde sin bana på Folkets park i Mariestad under en temakväll, fler konserter följde och publiken växte. När Creedence Tribute besökte Kulturens hus förra året var stora salen slutsåld och i september kommer de tillbaka på en ny Sverigeturné.
Suget efter Creedence Clearwater Revival verkar inte sina och publiken blir inte bara äldre.
– Det är bra låtar som håller, det är catchiga refränger och man förknippar det med något kul. Många har stått och skrikit "Proud Mary" halvfull i något öltält, för ungdomarna är det nog den kopplingen, säger basisten Anders "Fjopp" Nilsson.
– Det kommer äldre herrar och gråter efteråt ibland och säger att vi tagit tillbaka dem pojkrummet. De är helt sålda, säger sångaren Tony Malmberg.
TÄVLING: Kan du Creedence-låtarna?
Men vad är det då som gör att bandet från Västra Götaland anses vara Europas bästa Creedence-tolkare? Svaret är nörderi.
När inte bandet repar lägger de ner tid och energi på att grotta ner sig i detaljer hos originalbandets skivor.
– Vi försöker låta identiskt, Tonys röst är en sak och sedan har vi nördat in oss i allt annat. Varenda gitarrton ska ha exakt samma sound, vi åker omkring med tre stycken Custom-förstärkare – stora as – för att återskapa exakt ljudbild. Vi lägger ner vår själ i det här, säger "Fjopp" Nilsson.
Vad skiljer er från andra coverband som lirar Creedence?
– Man youtubar vad andra gör och det är alltid någonting som de har missat. Särskilt i Norden. Det blir lite den här "afterski-Creedence", de går inte in för det så hårt, säger Tony Malmberg.
– Antingen har de inte sången eller hans speciella dialekt eller så tror de att det räcker med tre ackord, men så är det inte. Man måste ha rätt vibe, många av deras grejer är liveinspelade i studion och av misstag har det blivit som det blivit. Det måste man ta med, det är därför de lät som de lät.
Vilka fel hittar ni i en "Proud Mary" på after skin?
– De flesta spelar "Proud Mary" helt fel. För det första är det en helt D-stämd gitarr och sedan går nästan alla upp till G efter riffet – det har blivit någon standardhybrid mellan Creedence och Tina Turner´– där har alla vanliga coverband fastnat. Dessutom spelar de så mycket fortare, den går fruktansvärt långsamt i originalet.