På en trästol sitter Mattias Alkberg. Hans Birkenstock-klädda fötter är parkerade i trasmattorna som skiljer honom från det höstkalla trägolvet. Blicken pekar rakt fram och händerna vilar i knät då Kristine Gulbrandsen lekfullt uppenbarar exakt hur långt hår Alkberg faktiskt har.
Med ett fast grepp drar hon ut det meterlånga svallet och låter det stanna i en vågrät vinkel samtidigt som Elin Sundström skäller i deras riktning.
Premiären av "Alla är sämst" närmar sig och den här dagen ska övergångar mellan musik och text nötas inom replokalens konstklädda timmerväggar. Under regissören Linda Wincents vingar, där demoner och härskartekniker ersatts av spetsade öron och dålig humor, får musikteatern luft och börjar kisande se ljuset.
I februari började Mattias Alkberg skriva föreställningen som önskats av både skiv- och bokningsbolag. Samtidigt skrev han på en ny bok och på grund av tidsbrist började projekten flätas ihop och blev "Alla är sämst", en kommentar till samtidens behov av att vara bäst ("Den titeln lät bäst – eftersom alla är sämst. Alla är bäst och alla är sämst"). Texten är ryggraden och låtarna har valts ut för att passa den. Det är ingen musikal, ingen krogshow och har ingen linjär handling.
– När jag sålde in den sa jag att det var en föreställning helt utan hopp, handling och kärleksbudskap. Och det står jag fortfarande för, säger huvudpersonen och skrattar.
Den senaste månaden har föreställningen varit ett heltidsarbete och sedan i lördags har hela ensemblen repeterat ihop.
– När jag vaknade på lördag morgon och vi skulle börja repa kände jag "är jag inte lite krasslig, måste jag ställa in idag?". Jag var så jävla nervös. Men det går jättebra, säger Alkberg.
För musikerna, som vuxit samman genom senaste årets turnerande och repande, sitter låtarna som en prilla under läppen och självsäkerheten äger rummet. Det är betydligt närmare till svamliga skämt än till misstag.
Kontrasterna är stora till nagelbitande skådespelaren Kristine Gulbrandsen och den fokuserade huvudpersonen, den korta repetitionstiden är betydligt mer anpassad efter ett samspelt band än ett textbaserat manus.
Innan repet träffas vi i lokalerna som, från och med torsdag, blir Mattias Alkbergs hemmaplan. Han sitter med hörlurar i öronen och den öppna gröna jackan avslöjar en t-shirt med Napalm Death-tryck över bröstet. På väggen blänger en långhårig, rödlätt musiker mot honom under luggen. När jag påpekar att han valt sittplats strax bredvid "sin" reklamaffisch grymtar han något om det är pinsamt och kommer senare in på oron över att glömma text.
– Jag fattar ju att det är allt ljus på mig, det är ju jag som sitter här och inte Kristine till exempel – som är på väggen där (pekar mot porträtt av teaterns skådespelare) – även om hon kommer bli en stjärna för att hon är så grym, säger han.
Hur går repetitionerna då?
– Det är jag som är det osäkra kortet. Jag kan inte lära mig saker så bra som alla andra och kan inte göra som folk säger, jag är patologiskt i opposition hela tiden, säger Alkberg.
Hur yttrar det sig?
– Jag har alltid gjort precis det jag har velat i hela mitt liv. Alltid. Sedan jag började grundskolan. Jag låter som en psykopat men det hoppas jag att jag inte är. Jag har så himla svårt för att ta order.
Kan du ta Linda Wincents order?
– Alltså jag är inte psykopat, jag är en vuxen människa – jag är inte nio år längre, det är lugnt. Men det här har också att göra med att när jag skrivit en grej så vill jag skriva något nytt, jag har svårt att ställa om. Jag har aldrig lärt mig mina låttexter, jag är inte så intresserad av dem längre. Jag är mer intresserad av någon annan låt eller text jag tänker på.
Har du varit nervös även efter första repet?
– Nej, det har jag inte varit. Det var så jävla skönt i lördags när vi var klara och hade kört igenom det en gång, det var som att man nästan ville kissa ner sig. Man bara slappnar av och "åååh" (sjunker ner i stolen och ger ifrån sig njutfullt stön).
I bilen på väg ut till replokalen i Kyrkbyn fortsätter samtalet. Den här kvällen ska musiken stå åt sidan och skådespelandet ta större plats. Det finns stora möjligheter att tappa text.
Hur övar du?
– Det är det jag inte gör (skratt). Det är så tråkigt att jag förtränger det hela tiden.
Skäms du när det visar sig att du inte gjort hemläxan?
– Ja. Men jag skäms även hemma om jag gör det.
– Jag har ingen erfarenhet av att repa på det här viset, det känns väldigt nytt. Jag har ingen pedagogisk metod för det här. Traditionellt går jag in i någonting som jag kan hyfsat och när det sedan är skarpt läge gör jag om det till något mer och bättre när det är spelning.
Är det någonting som Linda är på dig om?
– Ja. Hon tycker att jag borde ha fler repliker.
Men du vill inte ha det?
– Nej, jag vill ha så lite ansvar som möjligt.
Vill du att någon annan tar det?
– Ja, men också för att det finns andra som är bättre på att ta ansvar. Jag har ett annat slags ansvar tycker jag. De är här för min skull och jag har ansvar för att det händer överhuvudtaget. Jag tycker att det är jobbigt om kvalitén på det ska hänga på att jag kan eller inte kan någonting utantill.
Mattias Alkberg kliver ur bilen och stiger ut i höstrusket.
– Men jag har antagligen fel i det här ska jag också säga.
Sångaren och manusförfattaren har beskrivit känslorna inför föreställningen som "skräckblandad skräck", trots att han spelat musik större delen av hans liv skapar sex kvällar på hemstadens teaterscen ett minnesmärke – och en oro.
– När jag inte har kunnat dra folk till en spelning förrut, hur ska jag då kunna dra folk till sex? Det kanske blir pannkaka av alltihop, det får vi se
Tänker du så?
– Ja, ja. Självklart. Men det är förhoppningsvis bara jag, jag vill att folk ska komma. Verkligen.
Du har tidigare bland annat uppträtt på Dramaten, men det här ...
– Jag tycker att det här är mycket större än att spela på Dramaten, mycket större. Dramaten är en abstraktion, du har ingen relation till Dramaten, men Norrbottensteatern har ju funnits i mitt medvetande lika länge som jag har funnits.
– Det här är ens liv. Hemma liksom.
Känns det stort?
– Ja, gud ja. Det gör det.
– Tills jag kommer på att jag inte accepterar auktoriteter. Men det är ju ett skydd naturligtvis, att inte göra det eller att säga att man inte gör det. Om man aldrig gör något som någon annan säger att man ska göra misslyckas man inte heller inför sig själv. Då har det ändå blivit på ett annat sätt.
Jag ville inte säga att "det måste kännas stort", för då hade du per automatik svarat nej.
– Men det känns stort. Det känns stort.
Känner du att förväntningarna skruvats upp?
– Nej. Jag har inte tänkt på det. Men det har att göra med att jag inte bryr mig om det, jag kan inte hålla på att tänka på vad folk vill ha. Jag vet inte hur man gör det där. Med all respekt – jag önskar med hela mitt hjärta att folk ska komma och kolla och tycka att det är bra. Men innan de har gjort det kan jag inte göra någonting för att påverka det.
– I alla fall inget som inte får mig att somna direkt.