En av mina starkare upplevelser från ungdomens basketturneringar i Finland var de grova och gråbruna bröden som serverades till frukost. Inget smör eller ost i hela Finland kunde rädda upplevelsen för smörgåssuktande fjortisar. Den orörda torra brödbuffén blev en symbol för grannlandet i öster och när jag tänker på finska filmer tänker jag mig att de kan vara likadana.
Grova, färglösa och enformiga.
Att en tredje version av Väinö Linnas "Okänd soldat" skulle förändra den bilden trodde jag inte. I biosalongen slår jag mig ner med en kaffekopp för att värma inför de långa scenerna i ett isande vinterkrig där grå uniformer agerar färgklickar i snöstormen. Perkele, jag är redo.
LÄS MER: Så bra är "Solsidan" på bio
Och visst är det kämpigt att ta sig igenom den finska klassikern, av många anledningar. Jag lider med Kariluoto, Koskela, Hietanen och de andra "pojkarna" som ger sig ut på Karelen för att hålla gränsen mot ryssarna. Det är jobbigt att höra dånen från kanoner och visslande kulor samtidigt som du ser de (från början) oförstörda ynglingarna ta skydd med ansiktet i jorden eller i skaren.
Det är inte roligt att bevittna soldater ta avsked av sina familjer med bistra miner och närmast döda blickar.
Till en början är det svårt att se skillnad på de många skitiga och fårade ansiktena som plågas framför kameran och att den internationella versionen kortats ner 45 minuter påverkar säkert personporträtten. Men efter ett tag lär vi känna människorna bakom de identiska soldatkläderna och det är svårt att inte känna för dem. Precis som det är svårt att inte imponeras av veteranen Rokka, som gjort ett vinterkrig och tar sig an alla uppgifter rakryggad och orädd. Sisu personifierad.
"Okänd soldat" smakar verkligen gråbrunt rågbröd men ser snarare ut som en Hollywood-wrap. Snygga bildrutor och en påkostad produktion gör lidandet betydligt bekvämare där östra Finland sällan sett vackrare ut, samtidigt som en stressad handkamera och en realistisk ljudbild får en att vilja kräkas upp den torra brödbiten.
Att filmen har svensk premiär samma dag som Finland firar 100 år känns väldigt passande, när få av andra världskrigets överlevande lever kvar är det den här typen av filmer som behövs för att påminna oss om vår och vårt grannlands historia.
Nu hade det suttit med en riktigt grov brödbit. Utan smör. Perkele.