Festivalen i Kiruna är en given succé, folket kommer oavsett väder, artistutbud eller livssituation. Så även detta år.
För första gången på länge bjöd dessutom solen upp till en ordentlig uppvisning under fredagen, som blev den varmaste på många år, vilket direkt skapade känslan av blivande klassiker. Men det finns någonting som skaver och oroar mig, jag tror inte att vi kan räkna med den här typen av tillställning så länge till. Inte i dess nuvarande form.
Det är ett välkänt faktum att familjesidorna fyllts av dödsannonser över stadsfestivaler de senaste åren och Kirunafestivalen är snart unik i avseendet "musikfest". Därför kommer jag ställa mig på "Team KF:s" sida oavsett hur programmet ser ut. Det är värt att kämpa för en musikfestival som fortfarande levererar fem–sex stora akter varje kväll, men jag är inte så säker på att andra känner likadant.
Bland besökarna är det oroande många som uttrycker åsikter i form av "torsdagen är ju alltid bäst", "inget slår (coverbandet) Kiruna Kickers" och "jag såg Uggla, men det fick räcka". Jag tror att helgen skulle locka minst lika mycket folk om det var gratis inträde, Kiruna Kickers i restaurangtältet, galen house till kidsen (som uppenbarligen älskar musiken) och en stor akt per kväll. Men då är det inte Kirunafestivalen längre.
Det är ingen lätt sits för arrangörerna, som å ena sidan vill säkerställa att många blir nöjda å andra sidan vill bjuda på något fräscht.
"Bredd" och "säkra kort" är Kirunafestivalens mellannamn – Magnus Uggla, Stiftelsen och Weeping Willows kan räcka upp handen. Men det är knappast artister som genererar sista minuten-besökare.
Bokningen som på förhand kändes piggast i år var Skott. Kirunafestivalen levererade en "Musikens makt-artist" nästan två månader innan Musikens makt. Det, om något, är vaket. Men då går det inte att ge henne en tid klockan 19 på fredagen när ingen Kirunabo är redo att ställa sig framför scenen.
Två timmar senare spelade rockabillygänget John Lindbergs Trio på samma plats och fick oförtjänt mycket större publik. Den modiga bokningen av Skott blev till en feg halvmesyr.
Ett annat symptom är det uppenbara problemet att locka åskådare till spelningarna vid midnatt. Det verkar som att besökare hellre säkrar en plats i tältkön än bevittnar Johnossis furiösa galenskap på scenen. Finns det någon anledning då att boka dyra akter för sena pass? Bryr sig publiken? Jag är inte så säker.