Bruno Öqvist är ett välkänt ansikte i Luleås musikliv, efter insatser i bland annat A.C.N.E, En blå man och Höslaget, och har stått på scenen otaliga gånger – men torsdagskvällen blir ändå speciell.
Inte nog med att Öqvist fyller 73 år – han släpper dessutom sitt första album.
– Det kommer bli jävligt roligt och förhoppningsvis väldigt bra. Alla är taggade och vill vara med – hoppas att någon vill komma och lyssna också, säger han.
Känns det speciellt?
– Jo, det gör det väl. Visst. Sedan är det ju så många trevliga människor som jag ska spela med också.
LÄS MER: Stor intervju – hemma hos en blå man
Bruno Öqvist framhåller gärna medmusikanter och vänner före sig själv och tonar ner förväntningarna på debutalbumet och premiärkvällen.
– Folk runtomkring tyckte jag skulle göra det och jag har väl ingenting emot det heller. Jag börjar ju bli till åren så jag tänker inte att det ska hända någonting – förutom att vi spelar och att det är trevligt med konsert, säger han.
I loungen på Kulturens hus har Öqvist dragit ihop elva personer till scenen och enligt jubilaren var det givet att arrangera konset i samband med skivsläppet.
– Det var min idé, annars får ju folk lyssna så lite. Det är lika bra att ha roligt också – det är ju roligt att spela – då kan det bli en längre kväll förhoppningsvis.
Skivan blev till tack vare att Öqvist fick 100 inspelningstimmar i Björn och Maria Erixons hemmastudio som 70-årspresent. Resultatet blev att nio av "en jävla massa jag" låtar har förevigats fysiskt , omarrangerade av Tomas Isacsson.
– Det hade kunnat vara nio andra också, men de har vi ju nyss spelat – då kan vi ta dem så slipper vi repetera så mycket.
Din låt ”Sätt segel” gör dig till "veckans färsking" på P4. Det var inte igår?
– Nej du (haha), det vette fan när man sist var det – och då visste jag inte om att jag var det heller. Du är ju mera färsk (skratt).
Om skivsläppet innebär fler konserter i framtiden vet Bruno Öqvist inte, men han håller ingenting för omöjligt. 73 är ingen ålder på en musiker.
– Man ska ju hellre säga ja till saker än att säga nej. Sedan behöver man ju inte hoppa och skrika högt för det, men det är roligt det som sker. Nej har man ju sagt för många gånger i livet – nu är det bara ta emot det man får.