För fem år sedan besökte W.A.S.P. Luleå och firade att bandet (läs: Blackie Lawless) spelat hårdrock i 30 år. För två år sedan var de här med en nostalgishow förklätt i "Golgotha"-mundering.
När W.A.S.P. dyker upp för tredje gången på kort tid är det för att celebrera att Blackie Lawless fortfarande lever ... nej, ursäkta ... uppmärksamma att det är 25 år sedan "The crimson idol" släpptes. Konceptalbumet, som kretsar kring karaktären Jonathan Steel, anses vara en av 90-talets riktiga klassiker. Antagligen för att en hel generation hårdrockare lärde sig att somna till världens mest utdragna album (tio spår på en timme), åtminstone känns det så efter den här måndagen.
Det skulle kunna kallas för en odödlig klassiker och på storbildsskärmarna lyser orden ”Jonathan lives here. Still. Long live”.
Men frågan är om det är fler än Blackie Lawless själv som tycker det. Sångaren verkar i alla fall vara så fascinerad över konceptet att han står med ryggen mot publiken och myser åt storbildsskärmarna som spelar upp filmatiseringen av albumet. Emellanåt tvingas han gå fram till mikrofonen och sjunga men då lyser bara ett svagt rött sken över 61-åringen vilket gör att publiken ändå har större behållning av bioupplevelsen än av sångaren, som dock fortfarande sjunger som en gud (alternativt jävul).
Men upplägget med att låta en berättarröst föra kvällen framåt och fokusera på filmupplevelsen får inte mig att känna något odödligt i alla fall. Den här kvällen för snarare tankarna till en återupplivad zombie, vilket även de svartvita och lösryckta fragmenten på bildskärmarna illustrerar.
TV: Se tv-inslaget som satte skräck i landet
Vi får en bioupplevelse med mäktigt soundtrack men kass handling. Däremot hade jag gärna tagit livet av exempelvis "Hold on to my heart" som påminner om något Bonnie Tyler hade kunnat hitta på.
I stället för att åka runt och hylla ett album som av många lockar fram nostalgi blir det en turné som går ut på att desperat väcka "The crimson idol" till liv. Tanken slår mig att ljudproblemen denna kväll kanske beror på störningar från hjärtstartare som frenetiskt kämpar med att ge albumet puls. Vad som räddar upplevelsen är att låtarna trots allt håller hög klass.
Bäst blir det ändå när eftertexterna rullat efter en timme och albumet spelats i sin helhet. Då vaknar konserten, publiken och till och med Blackie Lawless till liv. Men "L.O.V.E. Machine" och "I wanna be somebody" blir inte mer än dödsryckningar och publiken lämnar salen med ett "jahapp, var det allt?".
Förbandet från Malmö, Eleine, gör däremot motsatsen när de låter scenspråk och närvaro överskugga deras symfoniska metallåtar. Sångaren Eleine rör sig som en Loreen och gitarristen levererar mellansnack som en läskig Fader Fouras. Deras låtar lär däremot inte överleva vintern.