När Claes Malmberg kommer in på scenen ställer sig publiken upp och folk ropar ”we love you Classe”. Huvudpersonen själv gömmer ansiktet i händerna och torkar tårar i en tacksam gest.
Allt är givetvis iscensatt efter ett mindre ljuddebacle som ger Malmberg chansen att ta om entrén efter eget önskemål.
Det är på något sätt en perfekt start, improviserad eller inte, som sätter tonen för hela föreställningen. Avslappnat och spontant.
Claes Malmberg berättar att han har en sjukdom som gör att andningen är kopplat till hans tal, vilket gör att han dör om han är tyst. Det är kanske inte konstigt att en humorstämplad show innehåller många anekdoter och långa utläggningar, ändå kommer jag på mig själv att tänka ”Herregud vad han pratar”.
Huvudpersoner drar historier från barndomen och upp i ungdomsåren. Han kastar sig mellan en finskguidad tur på Kanarieöarna och trikåklädd gökroll till häxblandningsfyllor och kontroversiella textrader på ett kommunistmöte. Han jämför Bob Dylan med hans eget 80-talsalterego Ronny Jönsson och spekulerar vilt kring hur det kan ha sett ut när svenska språket uppfanns.
Däremellan blir det en del musik.
Claes Malmberg kan definitivt sjunga men är ingen sångare, det känns snarare som att han spränger in låtar som en sorts pausmusik för att åskådarna ska få vila mellan orden. En anledning att sätta punkt här och där.
Showen heter ”Best of" och är ett sorts hopkok av hans tidigare turnéer. Men det känns snarare som att Clas Malmberg bara tänker högt där han kliar sig i pannan och gnuggar ögonen. Det är en styrka.
Göteborgaren är som bäst när han babblar på och låter utläggningarna få extrasnurr i två, tre eller fyra bisatser. Det är tur att hans andning är kopplad till talet, annars hade han garanterat fått syrebrist.
Mina farhågor om att hans gapiga och störiga "höhö"-sida skulle ta över showen visade sig vara totalt överdrivna, Malmberg håller en nedtonad och finurlig ton under hela kvällen. Men det är långt mellan både punkter och höjdpunkter.