Med popcorn och läsk i famnen är det bara doften av hästbajs som saknas när Helena Bergström skildrar cirkusupplevelsen prickfritt.
Att sätta sig och titta på regissörens femte långfilm är på många sätt som att sitta på bänkraderna i ett stort tält med sågspån kring fötterna. Jag kan se framför mig hur Bergström, likt en cirkusdirektör, har gestikulerat våldsamt och skrattat högt åt alla galenskaper i manus- och regiarbetet. "Ja! Ja! Ja! Det är tokigt – gaaaalet! Mer! Mer!".
Ibland känns det som att titeln "Vilken jävla cirkus" snarare spelar på filmupplägget än på handlingen i sig. Inledningsnumret, som ligger som grund till karaktären Hugos agerande i resten av filmen, skyndas på i brådskan att ta in nästa karaktär, djur och handling.
Studenten Hugo (Gustav Lindh) träffar Agnes och blir kär på en sekund, i nästa sekund får hon blommor, därefter blir det ligga och innan vi ens hunnit säga "största möjliga tysssssstnad" har det blivit vinter och Agnes har tagit livet av sig. Hej och hå.
Men vi kastar oss vidare till nästa nummer i rask takt.
En cykel, en gris, en vurpa och plötsligt ligger Hugo på rygg framför hästskötaren Anna (Molly Nutley) – gissa om de blir kära?
När studenten plötsligt hamnar mitt i ett cirkussällskap höjs kvalitén åtminstone ordentligt. I Nutley och cirkusdirektör Tomas von Brömssen har vi filmens höjdpunkter, två harmoniska och naturliga skådespelare som för handlingen framåt utan att behöva skrika eller prata tillgjord dialekt. Molly Nutley visar att galengråten inte gått i släkten då hennes tårar diskret rinner längst kinden och berör mitt i allt stormande.
Utan dessa två karaktärer hade troligtvis filmen blivit outhärdlig. En hysterisk clown, en hysterisk rysk hästtant, en galen eldslukare – i scen efter scen – som uppstaplade cirkusnummer utan röd tråd eller mening. Bara för att det händer mycket betyder det inte att det är en händelserik historia och det enda jag kan tänka mig är att Helena Bergström skapat kaos för att förmedla cirkuskänslan även i biosalongen. Men vem gillar cirkus?
Bäst eller sämst är nog ändå Johan Widerberg, en skådespelare som tidigare bevisat att han kan göra bra ifrån sig och som den här gången skapar en klockren clown – i det avseendet att jag inte fattar vad han är till för. Jag har ingen aning om det är meningen att han ska vara rolig eller skrämmande. Widerberg blir en överspelad galning som skriker ut känslor och viftar med hela kroppen så fort han vill säga något. Men han är varken rolig eller farlig, bara jobbig.
Jag är inget fan av cirkus. Jag är definitivt inget fan av cirkusfilm.