Jag möttes av ett leende under pälshuvan i det snöblandade regnet uppe i Riksgränsen. Det är första bilden jag fick av Dennis Kalla. När vi väl kommit in i värmen följer sedan ett väldigt innerligt och öppet samtal om honom, hans liv och hans karriär.
– Jag vill ta den svåra vägen för att ständigt utvecklas, eller förresten så tror jag inte det finns någon enkel väg.
Han är bara 21 år gammal men har redan hunnit med att turnera utomlands i bland annat Ryssland. Detta med bandet Walter Bob men nu står alltså killen från Pajala på egna ben och med eget material.
– Texterna var oviktiga i mitt gamla band, det var musiken som gällde. Nu är sången och texterna i fokus när jag gör låtar. Jag har även börjat skriva som jag pratar, jag är nog en enkel person och det vill jag ska lysa igenom.
Dennis bor numera i Luleå men medger att han har väldigt svårt att känna sig hemma någonstans. Han har flyttat nio gånger de senaste åren.
– Jag är så jävla orolig av mig, det har inte spelat någon roll vart jag har bott. Jag skulle väl säga att jag på senare tid börjat känna mig mest hemma i studion. Fan vad klyschigt allt detta låter. Förlåt världen.
När det kommer till hans musicerande tonar Dennis ned sitt tekniska kunnande.
– Min första gitarrlärare sa att jag gjorde allt fel men att det ändå lät bra på något sätt. Det har följt med mig och fått forma mitt sound.Det är dock gitarren som följer med honom på spelningarna, ibland har han även med sig ett band men det var inte så allt startade.
– Första gången jag spelade eget material under eget namn frågade jag om det var okej att jag spelade akustiskt. När jag slutade spela så var det helt tyst i lokalen och när jag sedan hade sagt något så skrattade publiken. De uppskattade både musiken och vad jag sa, de uppskattade MIG!
Ibland kan det säkert smyga in sig en osäkerhet hos många när det gäller att definiera sig själv. Under vårt samtal funderar Dennis kring det en stund och säger sedan:
– Jag tror att många människor väljer att välja, jag tror inte man måste välja att vara någonting alls. Känner jag för att börja snickra så gör jag väl det, men jag har inte känt så för något utom spelandet. Jag känner mig dock inte hemma att kalla mig musiker och jag är inte bara låtskrivare och jag är inte alls poet på något sätt, usch. Usch.
Dennis berättar att han inte skriver låtar för att folk ska tycka om det men självklart är det kul om de gör det, fast då ska det vara på hans villkor.
– Jag har ju självklart gjort spelningar där publiken mest vill att jag ska sluta. Men vafan, gillar de inte det så gillar de inte det.
På scenen vill han vara sig själv så mycket som möjligt.
– Jag skulle säga att jag sätter upp en fasad i vardagen och inte på scen, man når inte publiken om man inte visar vem man är.
Dennis lyssnar på mycket musik och säger att det nog är grunden för att kunna skriva låtar. Han försöker beskriva hur det känns när han skrivit något han är nöjd med. En liknelse från Sagan om Ringen poppade upp. Han beskriver det som när enterna drar ut stockar och stenar för att släppa ut vattnet i Isengard, det är så det känns att skriva bra musik. Det finns så mycket inom honom som måste kapslas in på olika sätt, sedan när han är på scen eller skriver låtar så kommer det ut.
– Folk börjar gråta när jag spelar ibland, det är en av de finaste komplimangerna jag kan få.
Han berättar om en lite udda spelning som han gjorde och som kunde lett till ett besviket brudpar.
– Jag fick ett uppdrag att sjunga mitt egna material på ett bröllop. Jag fick en tid när bröllopet skulle börja men jag förstod inte att det var tiden för när vigseln började, så jag kom precis då. De ropade ut mitt namn och jag fick gå hela gången upp i kyrkan med min gitarr. Jag gick upp och sjöng en låt om brusten kärlek, men de verkade gilla det.
Oavsett vad som har hänt tidigare i livet är han säker på sina mål för framtiden.
– Jag vill fortsätta göra det jag är bra på och fokusera på att skriva låtar. Jag har förmodligen material för tre plattor och jag brukar skoja att jag skulle spela in alla tre på en gång så jag skulle slippa jobba med det på ett tag.
– Jag vill att publiken ska förvänta sig att de inte kan förvänta sig något. Köper de mig kan det bli lite vad som helst.