Eric Bibb; alltid på turné, men bosatt både i Sverige och på diverse andra ställen, har inte varit i Norrbotten på nästan tio år.
Då han gjorde en lika underbar spelning på Ebeneser i Luleå som han nu gjorde på Krokodil i Piteå.
Det är han och hans gitarr. Och något mera än det behöver det ju inte vara. Eric Bibb har en vänligt karismatisk utstrålning, som tillsammans med hans extraordinärt skickliga gitarr-pickin? spel och fylligt auktoritativa sångstil, medverkar till att etablera honom hos den förväntansfulla publiken. -Inte visste jag att jag hade så här många beundrare här uppe i Piteå, säger Bibb inledningsvist, med ett litet blygt leende, och plockar sig in i klassikern Goin? Down Slow. Och direkt blir det bara så där påtagligt och genomlyst äkta. Och bra. Utan formella gränser. Eric Bibb är innehavare av massor med själ. Mitt i bluesen. Han gör ett cirka två timmar långt set, utan paus, och vandrar mellan fullständigt uråldriga worksongs och gospels, till helt färska nummer. Allesammans utrustade med väldig stringens. Kvällen utvecklas gradvis till någonting mycket värdigt. Lite irriterande trubbel med ljudet får man acceptera. Det tar Eric Bibb med jämnmod och över huvud taget radierar mannen både humor och en tillbakalutat filosofisk grundattityd. Det känns genomgripande terapeutiskt när han arbetar sig igenom Shingle by Shingle, nya Water (om orkanen Katrinas härjningar i New Orleans), Destiny Blues, My Own Time samt Roll Into Kokomo. I Still Livin? On betygar han försynt sin respekt för ett antal musikaliska hjältar, som "Mississippi" John Hurt, Rev. Gary Davis, Son House, Sam Charters och "Pops" Staples. En instrumental hyllning till sonen Sebastian inkorporeras med en låt "som jag har stulit-i den här branschen lånar man aldrig" av kollegan Taj Mahal. Nedslag i We Go Together, Right Now och Right On Time samt i Don?t Let Nobody Turn Your Spirit Down. Innan han har den ytterst goda smaken att ta sig an Texas-poeten Guy Clark och dennes, tillsammans med frun Susannah, författade ljuvligheten The Cape. En långsam version av gamla mördarballaden Stagger Lee rullade genom lokalen. Någon nyste och fick ett vänligt "Bless You" från Mr. Bibb. The Golden Rule och den skrämmande fina For You, innan han avslutade med de traditionella Hold On och Walk With Me. Sedan hade Eric Bibb detta att säga till oss i publiken: -Tack så mycket för att ni har varit en så helt lysande publik. Som diamanter. -WE LOVE YA, ERIC! ropar en kvinna som sitter långt bak i lokalen. -I Can Feel It (jag kan känna det), svarar Eric Bibb stillsamt. Som det har sagts redan: en utan kompromisser helt diamantlysande kväll, med en minnesvärdig och chosebefriad artist ur den översta kvalitetsklassen. Eric Bibb: välkommen till Kulturens Hus i Luleå också. När helst du vill och kan!