Fogertys folkfest

Kanske borde John Fogerty stått på scen i eget namn ändå från första början. Det har ju aldrig varit något snack om att det var han som i grund och botten utgjorde Creedence Clearwater Revival. Under ett decennium ägde inte John Fogerty rättigheterna till att spela sina egna låtar och kanske är det därför som han fortfarande verkar tycka att det är lika kul att spela sina äldre låtar som det är att spela de nyare. Hans konsert på Pite Havsbad är en enda lång hitkavalkad med nästan alla klassiker. Den ena låten är ofta den andra lik, men det gör ingenting. Han har sin melodik, sina riff och sitt gitarrspel, och även om det ofta handlar om rena upprepningar är det uteslutande publikfavoriter. Konserten bjuder inte på några direkta överraskningar men fastän det aldrig blir euforiskt är det väldigt grymt. Det är som det ska vara - proffsigt och ösigt. Fogerty levererar och det uppbackande bandet är såklart också säkert. Trummisen har lite Max Weinberg i sig i sitt hårda trumslagande och en exalterad kvinna i publiken kommer fram till mig och kräver att jag ska nämna honom i tidningen. Med det avklarat är hon skyldig Kuriren en prenumeration. I publikhavet är det stor fest. Folk sjunger med och dansar i ring och överallt syns den där småtwistiga dansen då man ståendes lite på tå vickar ena benet av och an med halvt utsträckta armar. Sedan finns där såklart alla de fyllskallar som supit sig tillbaka till stenåldern och som bara raglar runt med dimmig blick. Det är de som annars alltid skriker "spela Creedence", men nu verkar de inte riktigt veta hur de ska uttrycka sin inre tomhet. De försöker hålla balansen och kommer förmodligen inte att få behålla ett enda minne från denna helg. Fast det är väl också så att just den typen av fyllon egentligen inte bryr sig om vilket, de vill bara supa och slåss, och bara för att de skriker efter Creedence betyder inte det att de verkligen vill höra det. Den folkfestfyllan är verkligen inte vacker. Som tur var så tog inte de fyllskallarna över, de var många, men många fler var de som faktiskt ville höra Fogerty och bara njöt av nostalgitrippen. Även om jag minns när farsan fick Blue Moon Swamp i julklapp 1997 så är jag själv många år ifrån att ha varit med när det begav sig, men ändå är det inte särskilt svårt att ta del av nostalgin. Åtminstone förstår jag den. Och jag vet att jag själv kommer att stå här på Pite Havsbad igen om 25 år för en liknande upplevelse. Fast den enda som var med när det verkligen begav sig, det vill säga på Woodstock, är såklart Fogerty själv. Och i mellansnacket före Who?ll stop the rain, som han skrev precis hemkommen från den festivalen, säger han att Pite Havsbad är rätt likt Woodstock, förutom att då var alla nakna. Han skämtar i många mellansnack och i Bad Moon Rising byter han ut texten på ett ställe och sjunger i stället "there is a bathroom on the right". Det är ganska roligt, men säkert inte den nyaste ordvitsen bland världens skämt. Konserten är såklart oerhört gubbig, men att den beskrivningen i sig skulle betyda att det inte är bra är en missuppfattning som är alldeles för utbredd. I själva verket är det ju tvärtom. Gubbrock svänger tusen gånger bättre än det mesta och nostalgi är en väldigt stark känsla. Jag vet inte varför sådan här gubbighet har ett ganska dåligt rykte men det kan bero på fenomen som karaoke och coverband. Man får helt enkelt förträngra allt sådant. För trots allt, det är roligt att höra låtar man känner igen och det är roligt när man kan texterna. Så är det bara.

Fogertys folkfest

Kurirens Jonas Teglund gör tummen upp för gubbrockaren. Fogerty levererar och fyra klara ryttare blir betyget.