Winnerbäck inte lika het
Trubadurpoeten Lars Winnerbäck håller i de lägen när andra eftertänksamma singer/songpoeter med tiden blir omoderna. När alla som är på scenen tar i från tårna så blir det riktigt rivigt.
<P> <BR>Scenen för eftertänksamma singer/songwriter-bryderier har på de senaste åren blivit ganska så uttröttad. Ung ledsen man med gitarr är i dag inte en beskrivning med en särskilt positiv klang. <BR>Men samtidigt som intresset för denna genre mojnat av har Lars Winnerbäck i det närmaste stärkt sin position. Kanske beror det på att han inte är ledsen, i stället är han något som jag inte riktigt vet hur det ska beskrivas. Han är trubadurpoetisk.<BR>Han är inte lika het i dag som han var för fem år sedan och hans konsert i Badhusparken är inte lika energifylld som de har varit förut. Men det finns ett på sätt och vis nytt slags driv jämfört med tidigare. Han är på väg in i samma musikland som Ulf Lundell befinner sig i, med ett slags smågubbigt driv med konserter som sträcker sig över flera timmar och som är en ständig del av Sverige och den svenska sommaren. </P>
<P>När man väl nått det framgångsstadiet känns det som om framgången är definitiv. Lasse kommer att fylla parker under lång tid fram över.<BR>Konserten inleds lite halvdant och det tar ett bra tag innan de kommer igång på riktigt. Han är den slags trubadur som kan skriva hur många och hur textmässigt långa låtar som helst. Sätt en gitarr i händerna på honom och han sjunger om någon desillusionerad vandring längs Stockholms gator eller varför inte om en kärlek i sommarnatten eller någonting liknande. Med långa versrader som alltid avslutas med rim, och det är väldigt lätt att förkasta och driva med sådant. Men jag måste säga att han lyckas med att inte falla ned i enda stor självparodi. Han sjunger aldrig ?Josefin och en pava vin? även om han är brännande nära. <BR>Han gör en alldeles för lång bandpresentation men det känns ändå riktigt, det går inte annat än att hålla med Lasse när han berättar om hur viktigt hans band Hovet är. Det är först när alla som är på scenen tar i ända från tårna som det blir riktigt rivigt. </P>
<P>De gamla klassikerna fungerar bäst. Hugger i sten får igång publiken. Den följs av Bara gå hem med dig och då blir det riktigt ösigt, det är första gången som han kommer i närheten av Håkan Hellström-klass. Mot slutet av konserten under Solen i ögonen är han där och snuddar igen.<BR>Som recensent måste man alltid skriva om konserten lyfter eller inte. Det gör den inte, men kanske hade den gjort det om samma konsert ägt rum en vecka fram i tiden, på Piteå dansar och ler, med en uppvärmd publik som är full i fest. Tjejerna som skriker framför scen låter mycket (är de uppmickade?) men det är inte särskilt mycket röj i allmänhet. <BR>Det är mer läge för myskramen bakifrån, där mannen håller om kvinnan. Några sjunger med och de som kan texterna kan dem allihop, hur långa de än må vara.<BR>Det som drar ner i slutänden är just det som jag antar att många gillar honom för och det har med enformigheten att göra. Det är ofta enkelt och han maler på sina långa texter efter ständigt samma manér. Det är väl charmen, men också det som gör det tråkigt. Jag tycker att han håller sig alldeles för mycket till sin grej, det han gör i dag låter likadant som det han alltid gjort. Och det kommer att låta likadant när han om 20 år kommer ut med boxen Vid ålderns höst.<BR>Mycket är som det alltid har varit, men inte allt. Ni vet hur det är med tidningar och deadlines och hur man aldrig ska hinna med till morgondagens tidning. Men nuförtiden, med den nya tekniken, då går allt. Ni vet, cyberspace. Wap. Trådlöst internet. Bara klick och så iväg. E-mail. MMS. SMS. I skrivande stund spelar Winnerbäck och Hovet sina sista skälvande toner från scenen. Här sitter jag i gräset, uppkopplad mot någon server och skriver. Allt är möjligt, just nu. Winnerbäck gör musik som bygger på här och nu, men befinner sig tyvärr alldeles för långt ifrån nu för att komma till de riktigt höga höjderna. Kanske är det dags för en uppdatering.</P>
Så jobbar vi med nyheter