Det är många glimtar från staden som skymtar fram i textraderna. Stålet, betongen, bussarna och puben. Det ständiga bruset och alla människor som jagar runt. Till och med Storgatan finns med, klart benämnd.
Det var fem år sedan Mona Mörtlund flyttade till Luleå, men på frågan om hon har lämnat Tornedalen kommer svaret blixtsnabbt:
– Nej, jag känner inte att jag mentalt har lämnat Tornedalen. Men det är bra att flytta ibland. Man vässar sina sinnen. Fast det är smärtsamt också.
Uppbrott och sorg är teman i boken, men också förundran över livets mirakel.
Tornedalen, Kangos, finns kvar inom henne. Hon tänker lika mycket på båda språken, svenska och meänkieli, huller om buller, och hon ser det som en stor rikedom.
– Jag känner en glädje i att vara tvåspråkig.
Mona Mörtlund har alltid märkt av ett stort intresse för sitt författarskap bland människorna i sin hembygd – däremot aldrig någon jantelag.
– Jag tror att för oss som kommer från Tornedalen är ordet viktigt. Det har dels att göra med arvet från de laestadianska predikanterna – vi är fostrade att ordet som talas är viktigt. Dels har det att göra med att vi är tvåspråkiga – något ger oss en språklig medvetenhet.
Efter flera böcker på meänkieli skriver hon idag lika mycket på svenska.
Och för ett år sedan började hon skriva dikter igen.
– Jag hade inte alls tänkt det. Jag höll på med en ny pjäs. Men som kom dikterna till mig.
Innehållet i boken är synbart enkelt och lätt att ta till sig. Alltid självupplevt.
– Men det ligger mycket jobb bakom att skriva enkelt. Man måste skala av så mycket det går och ändå behålla kraften i det, så att det inte blir platt.
Hennes lyckligaste ögonblick är när hon hittar den där exakta formuleringen som beskriver precis den känsla hon vill ha fram.
Utöver diktsamlingen har hon också en ny pjäs på gång. Samtidigt som hon far runt och föreläser om sin senaste film, Mie halvan kotia – på svenska Jag vill hem – som handlar om en kvinna på ett sjukhem i Stockholm som har glömt all svenska.
I sommar reser hon iväg på en internationell teaterbiennal för kvinnliga dramatiker i Sydafrika med sin och Ninna Tersmans pjäs När vinterns stjärnor lyser här, som på engelska fått titeln When Winter Stars shine down on us.
Hon gillar att arbeta med olika saker och genom åren har hon utöver filmmanus, dikter och pjäser också skrivit prosa, främst barnböcker samt arbetat med översättningar.
– Vad jag väljer för genre beror mest på vad jag vill berätta. Men det är poesin som är grunden för allt mitt skrivande.