Det är några dagar kvar till premiären på Norrbottensteatern och Rasmus Lindberg har börjat lägga över föreställningen Barn och deras barn i skådespelarnas händer. Nu känns det ganska lugnt och han kan njuta av att han snart är mål efter en lång kreativ process som innefattat först att skriva pjäsen, sedan att regissera den.

– Det är inte så jättevanligt att man regisserar sin egen pjäs och det är något som har för- och nackdelar. Man kan ha svårare att frigöra sig från manuset. Samtidigt bottnar man i det och är kanske mindre rädd att göra ändringar, säger han fundersamt.

Alla som har sett någon av Rasmus Lindbergs pjäser vet att han har ett speciellt sätt att skriva dramatik på. Jag konfronterar honom med ett citat från Wikipedia. Till en början är han skeptisk, för tidigare har han läst om sig själv på sajten att han ”mest skrev associativa pjäser om äldre damer”. Men när han hört hela citatet skrattar han glatt överraskad.

Artikelbild

| Skiss. På en tavla på sitt arbetsrum har Rasmus Lindberg en skiss över hur skådespelarna ska röra sig på scenen då de dansar en vals. Koreografin blir lite komplicerad när tre skeenden ska pågå samtidigt.

”Lindbergs texter arbetar med samtidigheter, ett snabbt flöde av parallellscener, och tematiska associativa överlappningar, där rummet och tiden formar sig efter rollpersonernas tankar och tolkningar av verkligheten. Stilen är en blandning av komik, filosofi och digraste existentiella allvar, och greppet om publiken uppnår han genom de ständiga växlingarna mellan dessa nivåer. Döden, minnet och tiden är återkommande och centrala teman.”

– Men Gud, shit, vem har skrivit det där? Det stämmer in otroligt bra på pjäsen vi jobbar med nu.

Barn och deras barn har han kallat för en pusseldeckare, ett kammarspel som utspelar sig på en släktgård. Även om det inte finns med något mord i historien, så sker det ett ödesdigert misstag år 1913 som får konsekvenser för framtida generationer.

– Med twisten att det utspelar sig i tre tider samtidigt, där de personerna i de tre olika tiderna är omedvetna om varandra.

Artikelbild

| Parallella tider. En olyckshändelse år 1913 skapar följdverkningar för en hel släkt i över hundra år. Allt sker parallellt på scenen i föreställningen ”Barn och deras barn”.

Detta kräver kanske ett förtydligande.

Farmor och farfar befinner sig i rummet 1913, mamma och pappa 1968 och deras dotter och hennes tjej i nutid. Deras handlingar påverkar varandras handlingar, så att vi som publik ser orsakssammanhanget. De själva däremot vet inte om att det är därför de handlar som de gör.

Artikelbild

| Utveckla teatern. Rasmus Lindberg, dramatiker och regissör vid Norrbottensteatern, har funderat en hel del över hur han kan utveckla och lyfta fram de styrkor som teatern – till skillnad från filmen – har.

– Det här är ju otroligt komplicerat för skådespelare att spela, konstaterar han.

Alla talar i varandras tankepauser hela tiden och alla rörelser måste kännas naturliga i varje situation i rummet, utan att de rent fysiskt krockar med varandra, förklarar han.

Inspirationen till berättelsen har han fått i sin mormors stuga i Sandnäset invid Luleälven, där tidigare generationer i hans släkt framlevde sina liv.

Sättet att skriva dramatik har han konsekvent utvecklat under tio års tid.

– Det är ju lite så som jag uppfattar att livet går till. Det är sällan man har bara ett fokus, även om man kanske skulle önska det. Och så klart påverkar alla skeenden varandra.

För honom är det också ett sätt att särskilja teatern från filmen.

– Det finns en sorts konkurrens mellan film och teater som gör att man behöver fundera över varför man skapar teater trots att film är så mycket mer lättillgängligt och i vissa delar överlägset när det gäller att berätta en handling.

Men teatern har andra styrkor har han kommit fram till: Poesin. Leken. Skrattet. Återkopplingen till publiken. Och möjligheten att skildra flera parallella skeenden samtidigt.