När man en gång har släppt ut Monstret är det svårt att tygla det igen. Likt en Molok slukar besten sina barn och kräver ständigt nya offer. Monstrets hunger måste stillas med mer kanonmat och allt gruvligare hämnd.

Krigets logik är nyanslös, är du inte med oss är du mot oss! De som bara vill leva sina liv i fred tvingas att ta politisk ställning och medverka på ena eller andra sidan. Alternativet är att betraktas som förrädare och som sådan dö. I det läget är det lätt att förstå att människor flyr.

Den kurdiske konstnären Shwan Dler Qaradaki genomlevde fyra krig i Kurdistan innan han som 20-åring flydde och efter två och ett halvt år på flykt kom att hamna i Norge (!) Krigen, flykten, tankarna på dem och det som blev kvar samt kampen för att efter tolv år få asyl har präglat hans konstnärskap. Nu bor han i Norge är gift och har två barn. I konsthall I visar han originalakvareller till videoverket On the Point of Being, som visas i konsthall II. Det är ett verk som han riktar just till sina barn och som utgör en slags beskrivning av flykten och dess bevekelsegrunder. Han för samtidigt ett inre resonemang om identitet, förpliktelser, egna ruelser och framtida förhoppningar.

Artikelbild

| Risiga bilar. Skrotbilarna som körs efter Talmavägen kan symboliseras av denna gamla SSAB utställarna hittat på skroten.

I Projektrummet visar han videoverken Salt kyss I och III som är varianter på samma tematik. Videoverken är ett slags bildcollage där akvareller, foton och animationer blandas och där handlingen förs fram av hans berättarröst. Han är en driven akvarellist och ett utmärkande drag i hans akvareller är det dokumentära förhållningssättet vilket ger en stark känsla av subjektiv närvaro.

Det för tankarna till de konstnärer som engagerades som krigskorrespondenter under första världskriget. Deras skildringar fick en annan dramaturgisk gestaltning än vad en kamera kunde registrera. En skillnad var dock att här var konstnärerna iakttagare mer än offer. Den distanseringen gav framställningarna mer allmängiltighet än de personligt privata. Framförallt gäller det de akvareller där Shwan Dler Qaradakis budskap tar över och enbart blir illustrationer till men för det konstnärliga i utsagorna. Verket som drabbar mig starkast är hans installation Be Patient, som är ett avslag på han asylansökan skrivet i taggtråd. Här blir vidden av vår ovilja att förstå vår nästas svårigheter visuell och högst konkret.

I Konsthall III redovisar fotografen Anders Alm och författaren Ella Jonsson i text och fotografier delar av ett projekt som de kallar Solitary road. Det beskriver livet runt en vägstump i Talmaområdet.

Ett foto av Ida Maria Stöckel som stod med sina får vid stranden av Jostojärvi i byn Kattuvuomo, taget av Kirunafotografen Borg Mesch under tidigt 1900-tal, kom att intressera Anders Alm för trakten. Landsändan är ett stycke väglöst land, norr om Torneträsk, som koloniserades i mitten av 1800-talet och är ett av de sist koloniserade områdena i Sverige.

Artikelbild

| Vid Talmavägen. Fjällvärld sett genom ett mjärde.

Inom området finns 70-80 bostäder en del gamla timringar, fjällägenheter från kolonisationstiden. Längs vägen talas tre olika språk samiska, svenska och tornedalsfinska. Isoleringen är en bidragande orsak till att området fått bli ett levande minnesmärke över en tid som flytt. Det är ett åldrande generation som underhåller förfädernas livsverk och denna del av vår norrbottniska kulturhistoria så det är viktigt att området dokumenteras.

Vägen kom till i början på 1950-talet. Två mil byggdes för att förbinda byarna Salmi, Korttolahti, Lattelluokta, Kattuvuoma och Laimoluokta. Tanken var att vägen skulle förenas med Kurravaravägen men så blev det nu inte. Nu ligger den där, Talmavägen, Solitary road. På somrarna är den farbar med halvt skrotade säsongsbilar som en gång tagits över vinterisarna.

Som en illustration till detta har man baxat in ett bilvrak, en mer än begagnad grön SAAB med sönderslagna rutor, i utställningshallen. Den och den rätt röriga hängningen, får även illustrera den småskaliga stökigheten i en annars storslagen natur som bitvis tycks omge vägen. Hängningen gör utställningen svåröverskådlig och trots sympatin man känner i småbildernas motiv blir de lite som mindmaps och jag tycker de förlorar på det. Texterna i utställningen har lite av samma respektfulla värme som bilderna och man känner att det finns ett bra underlag för en framtida redovisning i bokform. Jag ser fram emot det.