Med viss ära klarar hon sitt uppdrag, även om det sker till priset av en text som saknar överraskningens moment eftersom den hänger sig åt sin egen konsekvens. Denna urverksaktiga säkerhet är Anderssons styrka och den tickar på, i strängt platonsk anda.
Wolgers konst är hans idéer, de föremål han ställer ut är helt och hållet tecken för hans tankar. Den trasiga leksakshund som syns på omslaget är ju inte skapad av konstnären, det är däremot tanken att den i sin trasighet har någonting att berätta för oss om förväntningar, om sanningsbegrepp, om det som kallas essens och existens. Den öronhandikappade hunden är inte fullgången, den är därmed inte ens en vara på grund av sin avvikelse. Denna avvikelse från normen (hel leksakshund) kan i rätt sammanhang räknas som genial, alltså en företeelse som får oss att se verkligheten tydligare genom själva sin annorlundahet. Men den trasiga hunden förblir nog framför allt ett sant budskap om enbart – trasighet.
Ja, det är ganska roande att läsa Anderssons korta och koncentrerade analyser kring Wolgers konstföremål. Som alltså alla är metafysik, som inte är handskicklig fysik eller hantverk, som inte efterapar verklighet eller ens gestaltar den, utan bara visar verkligheten som idé, som ren eller upphävd tanke. För postmodernismens tvivel har hon ingen förståelse.
Platons tanke är ju att tillvarons företeelser är ofullkomliga avbildningar av idéernas perfekta värld. Där finns den ideala hästen, vars tanke på något sätt avspeglas i alla de djur vi kan betrakta som ”hästiga”. Det är en finurlig figur för att förstå och skilja tingen åt, om någonting ligger för långt ifrån sin idé och grundform är det alltså någonting annat. Men den har sina begränsningar, är mulåsnan häst eller åsna, ser vi hästighet eller åsnighet?
Wolgers har tillverkat en sked som åskådliggör Platons tanke. Det är en sked som aldrig kan fungera enligt skedens idé, även om den liknar dess form. Den är nämligen ledad åt alla håll, en ormig uppenbarelse som enbart kan spilla ut, aldrig spilla in. Wolgers bryter mot skedens idé, upplöser den. Visar han därmed på styrkan i Platons tanke, som Andersson hävdar, eller visar han snarare inte på motsatsen, skedens idé syns ju tydligt i Wolgers skapelse, ända tills man prövar dess funktionalitet.
Lena Anderssons tänkande verkar vila på en slags elementär och logisk sats: världen finns, är fast i formerna och kan begripas. Om detta handlar alla Wolgers konstverk anser hon och jag blir inte klok på om hon uppskattar eller kritiserar den olydighet, den lekfullhet som finns i allt han gör. Själva skrattet tycks hon allt för ofta ersätta med storallvaret; bekräftelsen av världen som en.