Teater
Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure
Giron Sámi Theater
Jokkmokks Folkets Hus 7 oktober.
Manus: Tomas Bresky
Regi: Eva Gröndahl
Kompositör: Rolf Hedberg
Skådespelare: Kristin Solberg, Paul Ol Jona Utsi, Tomas Lindström
Det brukar sägas bland renskötande samer på svensk sida, att 1972 års renbeteskonvention är som en kvarnsten om halsen. Gång efter annan har den svenska regeringen förhandlat bort sina samiska medborgares rätt till renbete på norska sidan, och med 72:an blev det än sämre. När en ny renbeteskonvention skulle förhandlas fram utsågs diplomaten Lars Norberg till den svenska regeringens förhandlare. Norberg, uppvuxen i Varjisträsk med nästan uteslutande samiska vänner omkring sig, tar sig an jobbet. Men Udtja-Lasse, som han kallats sedan barnsben, börjar snart tvivla på sin roll och sitt mandat. Och inser att kulturen som sitter i väggarna hos uppdragsgivaren, UD, inte alltid är alldeles sund. Allt detta beskriver Lars Norberg i sin bok Begrav mitt hjärta Udtjajaure och det är den berättelsen Giron Sámi Teáhter tar sig an i pjäsen med samma namn.
Vi får följa med på Lars Norbergs möten både med UD, samebyarna och sin norska motsvarighet. Vi ser hur det går upp för honom att det är Lappkodicillen från 1751 som gäller, och hur han ändå hittar något positivt i att norrmännen svarar med att göra nationell lag av 72:an, med följd att en smärre krigssituation utbryter vid riksgränsen. Vi ser honom bli ifrågasatt av samer, men också ifrågasätta sig själv. Vad har han egentligen för mandat?
Det svänger om föreställningen. Skådespelarna flänger hit och dit så svetten lackar. Ena sekunden renskötare, nästa UD-tjänsteman. Rummet är komprimerat och lösningarna intelligenta och kryddade med symbolik, som när Norberg motas ner från UD:s trappstege, eller när representanterna för brödrafolken sitter vid samma bord på en restaurang men ändå ack så långt ifrån varandra. Moderna musikrytmer kontrasterar mot 270 år gamla dokument, men kanske vill ensemblen lite för mycket med sånginslagen som inte alltid når fram.
Udtja-Lasse lämnade oss i början av det här året, men han hann med att godkänna manuset till teaterföreställningen. När hans bok hade kommit ut vandrade jag längs Karlaplan i Stockholm på väg till en intervju med honom. Jag fick skrapa småhundsbajs från skorna innan jag klev in i trappuppgången som ledde till hans våning och tänkte att kontrasten mot den lilla stugan i Varjisträsk måste vara monumental. Och jag minns särskilt en sak som Lars Norberg sade: Det kanske inte är möjligt att ställa allt staten har gjort mot samerna till rätta, men Sverige borde i alla fall börja någonstans och göra vad som går. Själv hade han försökt under förhandlingarna. Och fick sparken. Eller, som pjäsens Udtja-Lasse framhåller: Han blev entledigad.
När applåderna utbryter efter den sista scenen hörs inte fotstamp och busvisslingar. De är långa, i eftertänksam takt. Det är stora och viktiga skeenden som Giron Sámi Teáhter skildrar och helt låter det sig inte göras på en knapp timme. Föreställningen hade nog vunnit på att vara lite längre. Men hur som helst behöver den här pusselbiten i berättelsen om svensk makt på samisk mark berättas igen och igen och igen. Och teatern är en bra form för det.