Linnea Axelsson trasslar in sig i ariadnes tråd

Litteratur

Sjaunja

Linnea Axelsson

Bonniers

En författare har rätten att förvandla det fysiska till det metafysiska, fjällen kan bli symboler, det sublima har hemortsrätt i dikt och tanke åtminstone sedan romantiken. Men det är en farlig balans, när det monumentala görs om till ren abstraktion måste tanken följa efter med samma tyngd. Det räcker inte med obligatoriska hänvisningar till mytologi, språkliga olikheter, vaga känslor. Fjällvärlden består nog provet, men det gör inte dikten. 

”Jag lyssnar efter tecken

vill lyfta upp landskapet som brev ur vattnet,

skriva vidare där deras tankar tonade ut. ”

Alltför många strofer lider av denna atrofierande sjuka. Ämnet ger Axelsson den slags legitimitet som inte går att ifrågasätta, det lyriska uttrycket gör det inte. Jag såg samma slags problem i det månghyllade eposet "Aednan". Den rättfärdiga ståndpunkten kunde inte dölja det bristfälliga hantverket. Det sker återkommande i moraliskt oantastlig litteratur, det var nästan legio i sjuttiotalets proletärromantik, det har därefter återkommit i de frågor samtiden periodiskt ägnar sin indignation. Det undervisande och det rättvisande gör dikten ont även om samma drag gör känslan gott. Ett upprop kan vara konst, men är oftare motsatsen. 

”Sjaunja” samlar vardag med systergudinnor, tallhedar, äkta makar och tystade röster från denna väldighet av mark och människor. Det holistiska greppet är sympatiskt, men också splittrande, berättarjaget får fullt upp, brottas med ordens otillräcklighet när ariadnes tråd trasslar till sig. 

Och nej, den reder inte ut sig.