För när före detta kommunalrådet i Pajala Bengt Niska kliver in på stora scenen i Kulturen hus, iklädd vita kortkalsonger under sin kulmage, bryter jublet ut. Applåderna och busvisslingarna, i denna för aftonen utsålda salong, påminner starkt om när Klungan gästade Luleå tidigare i vår. Frågan är om inte populariteten är större...
Denna femklöver av tornedalska män, som sommaren 2015 inledde ett samarbete med SVT för att bada bastu, tala om livet och inte minst dansa balett, verkar nämligen ha klivit rakt in i många hjärtan. Jag menar, det handlar ju varken om någon häpnadsväckande och fantastisk dansföreställning, rent koreografiskt. Inte heller om någon fullständigt tajt scenshow med underbart manus. Nej, snarare samma älskvärda tillkortakommanden vi nog alla kan tillskriva varandet av att vara människa. Lägg därtill musik av två riksspelemän så är det folkligt, djupt mänskliga i hamn, så att säga.
Det är nämligen inte någon klockren remix av tv-serien som gestaltas på scenen. Utan förförståelsen, som kommer från åtta tv-avsnitt, skulle ärligt många av skämten upplevas plumpa och föreställningen ganska ytlig och mycket amatörmässig, trots professionell musik. För om tv-serierna blottade sårbarheten bortom den stereotypa manlighet många vittnat om i Tornedalen, förvandlas detta manlighetens arv till humor i föreställningen. Inget egentligt fel med det om publiken förväntat sig en humorshow. Nu vet vi alla i publiken så mycket mer. Jösses, det var just denna bräcklighet dessa män förmedlade i tv-rutan som berörde.
Samtidigt fullt förståeligt att tv är en sak, scenshow något annat, speciellt som det varken handlar om professionella skådespelare eller dansare. Här talar vi människor, som agerar utifrån att vara just människa, varken mer eller mindre. Här infinner sig därför det stora förlåtandet. Bastubalettens storslagenhet bottnar i dess mänsklighet.
Vi har ju alla förförts av dessa fem tornedalska män som ytterst generöst bjuder på sig själva och sina högst personliga berättelser, bortom den sedvanliga mediehajpen. Varför? Svaret är självklart. Här finns igenkänningen. Detta är berättelser om oss, vi högst ordinära människor med alla tillkortakommanden och stordåd som genomsyrar varenda människas liv fram till slutet. Föreställningen ”Här dansar vi inte! – Bastu + Balett” bjuder inte samma mänskliga kärlek som tv-serierna, men ingen kan ta ifrån dem deras mod. Och musiken av Daniel Wikslund och Fredrik Hangasjärvi är underbar. Det räcker långt.