Undertecknad har sett Carola live tre gånger tidigare. En gång i början av Carolas karriär på Bert Karlssons Sommarland i Skara. En gång i mitten av hennes karriär i Boden. Och så denna söndagskväll på Vassholmen i Kalix, en idyllisk plats för en utomhuskonsert dit 1800 personer vallfärdade för att uppleva en av de mest folkkära artister vi har i landet.
Av de tre var det här definitivt den bästa konserten och slår även det mesta jag sett med henne göra på tv.
Carolas röst är gudabenådad och verkar starkare, varmare, klarare och fylligare än någonsin. Hennes utstrålning är inget annat än en stjärnas. Kvällens program presenteras som akustisk, avskalad och naken, men faktum är att det snart har byggts upp ett otroligt tryck på scenen. Publiken reser sig upp allt som oftast för att klappa och dansa och till och med ordningsvakten står vid sidan av scenen och smygdansar lite på stället. Det är nog bra att hon valde den mer svängiga vägen för konserten, tänker jag, för flera av hennes hit-låtar, exempelvis "Främling" som hon sjunger i inledningen har kanske ändå inte så där riktigt djupsinniga texter som behövs i ett mer lågmält finstämt sammanhang om man skulle ha dragit ut på det. Det funkar visserligen, men det blir ändå betydligt roligare när det börjar gunga loss i "Säg mig var du står", en gammal kavalkad av de allra tidigaste låtarna, däribland "Hej Mickey", "Tommy tycker om mig" samt "Runaway" som BeeGees skrev åt Carola 1986 under hennes satsning i USA. "Fångad av en stormvind" kommer så klart på slutet med konfetti sprutande i luften. Och jag, och säkert många med mig, inser att vi faktiskt kan i stort sett alla texterna mer eller mindre utantill, utan att förstå hur det har gått till.
Hon har också sprängt in en andligare del i konserten med bland annat en låt med text av Linda Sandell som hon själv tonsatt. "Amazing Grace" ihop med gitarrkillarna och ett par spirituals får håret att resa sig på armarna.
Hon är otrolig på att hålla stämningen igång och vandrar gärna ut bland publiken så att de får närkontakt med sin idol. Gitarristerna Alexander Holmgren och Samuel Gajicki är omsorgsfullt utvalda. De kan både spela och dessutom sjunga otroligt bra visar det sig. Det blir en skön dynamik dessa tre artister emellan.
Carola underhåller också med en del mellansnack. Hennes humor är ganska knäpp, men faktiskt lite smårolig, och hon plockar medvetet självironiska poänger, nämner ett par av sina ex-män, och varvar fläktskämt med funderingar om sin rosa fladdriga klänning. "Är det någon som har en sax så jag kan klippa av den?" undrar hon. Hon kallar gitarristen för darling och skojar om att underkjolen fortfarande sitter kvar, för att i nästa sekund fråga hur många som varit i kyrkan på förmiddagen och berätta att hon istället valde att läsa "Fader vår". Hon berättar att hon vet någon som älskar henne in i evigheten, men vill samtidigt få uppleva kärlek på jorden, och går därefter över till att prata om sina båda barn och gör en utläggning om adoptioner och den starka kärleken hon har till sin adopterade dotter.
Men framförallt sjunger hon.
Jag tror ingen av oss som lämnar Vassholmen denna vackra söndag är annat än nöjd med kvällen.