Dansteater
Benched
Danskompaniet Upprecut Dance Theater från Köpenhamn
Dansare: Adam Tocuyo, Alexander Skjold, Jens Schyth Brøndum, Kristián Mensa och Mark Philip
Idé, koncept och koreografi: Stephanie Thomasen
Scenografi: Johan Kølkjær
Ljuddesign: Peter Løkke
Musik av bland annat: René Aubry, Rodrigo Sánchez, Gabriella Quintero
Kulturens hus stora sal 17 oktober – ingår i Dansserien i ett samarbete mellan Dans i Nord och Kulturens hus.
Fem manliga dansare i strumplästen och med svarta byxor och olikfärgade kavajer tar sig an ett dansnummer vars enda rekvisita är en lång bänk som går att dela upp i tre delar. De ackompanjeras omväxlande av vacker och suggestiv latinamerikansk gitarrmusik, omväxlande av strupsång i forntida stil. Långa partier är också helt tysta så när som på att dansarna själva ibland klappar och ger ifrån sig små tjut.
De rör sig på ett i det närmaste tyngdlöst sätt över scenen och verkar lika bekväma med att gå upprätt som att stå på händer eller åla sig fram på golvet. De har fullständig kontroll på sina kroppar – och på varandra. Tajmingen är total. En liten miss av någon i gruppen hade kunnat förorsaka en katastrofal olycka rakt framför ögonen på oss, alla är beroende av att alla andra ska göra sina rörelser exakt enligt schemat när det kommer till de mer akrobatiska delarna. De rör sig smidigt på, över och under den tredelade bänken, går i sidled i brygga längs med den, men lyfter också upp bänkarna, klättrar upp på dem, hänger upp-och-ner i dem.
Det är atletiskt men samtidigt oerhört graciöst. De kallar det en fusion av olika dansstilar och det är som att se en blandning av tricksig breakdance och modern dans med en dragning åt ibland något som påminner om flamenco och ibland åt det klassiska baletthållet med tjusiga piruetter. Alla fem dansare har olika erfarenheter och bakgrunder och tar in de tekniker de behärskar i föreställningen.
Visst, det finns kortare andningspauser, då de ljudligt flämtande pustar ut några sekunder på bänken, men annars håller de igång konstant i ett alltmer hisnande tempo som mot slutet stegrar sig till en vild final då allting kulminerar och publiken klappar i takt som på en rockkonsert.
Budskapet då? Läser man programmet handlar det om livets stora och små frågor, att våga sitta i opposition, att sitta med benen i kors, om att bli sittande, avstängd eller bänkad, att ta, skapa och ge utrymme åt andra.
Själva bänkkonceptet leder osökt mina tankar till lagidrott och i det här fallet blir det ju manlig lagidrott. Nyligen hörde jag någon beskriva hur befriande okomplicerad manlig gemenskap kan vara. När den är som bäst då, antar jag.
I den här föreställningen finns en tillåtande manlighet där man får ta igen sig en stund för att hämta styrka sittandes i knät på varandra, man buffas vänskapligt, skojar lite, imponerar på varandra, kaxar sig, bildar sedan enad front igen, bär upp och lyfter varandra till nya nivåer. De partier där någon är utanför är snabbt övergående, då kommer lagkamraterna rusande och sedan är leken åter i full gång. Det är hjärtevärmande.
Publiken är helt fångad och reser sig i stående ovationer när dansarna har kommit i mål efter drygt 40 minuter med den här intensiva dansteaterföreställningen, säkert mer fysiskt krävande än halvlek i en VM-match i fotboll.