Nyskild kvinna kör fast i tvåa på bottenplan

Det fanns en glad gammal tant i huset där jag bodde som alltid hejdade en för en pratstund. Ibland fick hon besök av sina vuxna söner och det slog mig hur märkligt distanserad deras relation var, de var som artiga främlingar inför varandra. Senare fick jag veta att hon under 1970-talet hade lämnat sin familj med man, småbarn och villa, helt enkelt därför att hon inte stod ut. Jag tänker på min djärva granntant när jag läser Carolina Setterwalls nya roman, och jag undrar om hon skulle känna igen sig i den krassa skildringen av kvinnans jättekliv ut ur rollen som den goda husmodern, om hon likt Mary i boken också kom ut på andra sidan med frågan om det egentligen var värt det.

"Allt blir bra" är en relationsroman, eller snarare en separationsroman, förlagd till 1990-talets Sverige. John och Mary är inte ett "sådant par" som bråkar. Med sina två barn utgör de en fin familj vars tillvaro präglas av trygghet och rutin, och så skulle det ha kunnat fortsätta, med fredagsmys, sportlov i fjällen och gemytliga middagar med grannarna alltmedan barnen växer upp. John och Mary bråkar inte, ändå ska de skiljas, för Mary håller på att kvävas i den klaustrofobiska rollen som har tilldelats henne i radhusets välplanerade rum.

Författaren gör en modern "Madame Bovary" där hon placerar Mary vid fönstret för att längta ut och bort, till vad förblir dock lite oklart. Kanske är det en passionerad romans med den gifta kollegan Hans som lockar, en blick och beröring på en konferensmiddag som kanske kunde ha utvecklas till något annat.

John framstår fyrkantigt oförstående till skilsmässan, men kapitulerar på villkoret att han behåller barnen och köper ut henne. Lönen från jobbet som markarbetande flygvärdinna erbjuder Mary få valmöjligheter i fråga om bostad. Hon får nöja sig med en charmlös tvårummare på bottenplan.

Carolina Setterwall skriver skickligt tidlöst – att berättelsen är förlagd till slutet av 1980-talet och spänner över 1990-talet framkommer bara genom små blinkningar, som när Tommy Nilsson får sjunga Sveriges bidrag i Eurovision lite i bakgrunden, medan Mary röker under fläkten med den väggfasta telefonen fastklämd mot axeln.

Som väntat har lyckokänslan efter skilsmässan svårt att infinna sig hos Mary. Medan John snabbt går vidare och bildar ny familj stampar hon på stället, provocerande oförmögen att ta för sig av det nya livet. Barnen besöker henne sällan och den efterlängtade friheten övergår snart i obehagligt pyrande ensamhet. 

Carolina Setterwall lägger fram John och Marys perspektiv parallellt och i vartannat kapitel på en känslokall, avskalad och nästintill förenklad prosa. Det är en berättarstil hon hyllades för i den självbiografiska debuten "Låt oss hoppas på det bästa" från 2018, i vilken hon dokumenterar den fruktansvärda tiden kring hennes partners plötsliga dödsfall. I "Allt blir bra" riskerar stilen dock att bli något för platt, eftersom också karaktärerna är träigt arketypiska och irriterande förutsägbara. Kanske är det just därför det också tar en stund att utveckla helhjärtad sympati för någon av parterna. Man får lust att skaka liv i dem för att inbringa någon form av rörelse, särskilt i Mary. Men Setterwalls bok lyckas ändå växa till sig, precis som karaktärerna, och med hundra sidor kvar önskar man bara att allt ska bli bra.