Teater
Den tatuerade änkan av Lars Molin i bearbetning av Jonna Nordenskiöld och Martin Lindberg
Regi: Martin Lindberg.
Scenografi: Mona Blombäck.
Kostym: Karin Sundvall.
I rollerna: Erik Kaa Hedberg, Mats Pontén, Maja Runeberg, Marie-Thérèse Sarrazin och Roger Storm.
Norrbottensteatern 23 oktober
Spekulativt tänker kanske någon; att sätta upp ett så känt och omtyckt stycke. Nej, teatern gör pjäsen till sin och placerar den rakt ner i den norrbottniska myllan.
Det är jul och alla aggressioner hos familjen Hershagen får fritt spelrum. Årets ångesthögtid ska firas men inte en jäkel vill ens hjälpa mamma Ester att sätta stjärnan i granens topp. Alla springer om varandra i jakt på julefriden. Då ringer telefonen. Esters kära faster Agnes ligger på sitt yttersta varpå Ester tar sin kappa och ger sig av till sjukhuset. Klipp (höll jag på att skriva) till nästa scen där Ester läser upp Agnes testamente. En sista vilja som minner om ett slags Höga visan, fyllt av kärlek och mänsklig klokskap som det är, därtill kryddat med en rejäl påse pengar. Och från den stunden öppnar sig livet för Ester. Och utan att avslöja för mycket kan vi konstatera att jo, hon inte bara skiljer sig, hon tar för sig.
Och hennes briljanta idé är att noga läsa dödsannonser och sen gå på begravningar för att kanske fånga en karl eller tre. Och pjäsens fortsättning handlar om just detta. Och först som sist; Marie-Thérèse Sarrazin balanserar rollen snyggt och aktar sig noga för att sentimentalisera sin karaktär – vilket hon har otaliga möjligheter att göra (och vi vet ju i vems skor hon kliver in i!). Det är en helt igenom underbar rolltolkning. Helt trygg i rollen bejakar hon livet, såväl dess fröjder som sorger. Ett värmeelement av kött och blod. Och Roger Storm i rollen som de olika kavaljererna bjuder fint motspel. Härligt att se honom så trivas i sina olika karaktärer, alla varsamt utmejslade utan större åthävor. Den hetlevrade och operamässigt grandiost förtvivlade italienaren Lorenzo naturligtvis undantagen – Mama mia, che ragazzo! Sammantaget en handfull människor som fått sina törnar i livet. Och alla hamnar de i sänghalmen hos Ester. Lägg därtill grannen Cederberg – en udda krumelur i marginalen som i Mats Ponténs gestaltning bidrar med ytterligare ett stycke mänsklighet och inte minst igenkänning.
Men så finns även Esters barn, Anette (Maja Runeberg) och Joakim (Erik Kaa Hedberg) som på olika sätt hanterar sin mammas totala förändring. Från en ständigt uppoffrande mor till en mogen kvinna som ”knullar runt” för att låna dotterns karaktäristik. ”Men att man är glad och kåt betyder väl inte att man är dement?” – kontrar brodern till publikens omedelbara förtjusning. Lars Molins film har dryga 20 år på nacken och den bearbetning som gjorts av Jonna Nordenskiöld och regissören känns fräsch och giltig. Det har ju trots allt hänt en del på kvinnofronten även om det inte går med stormsteg direkt. Sexuell aptit är ännu lite tabubelagt.
I botten ligger ett manus som formligen dryper av livserfarenhet och varm humor. Och som rå, vresig olycka står dottern Anette. En knepig roll som en slags molltonad fond mot alla rosiga duranslag. Maja Runeberg formligen kokar stundtals av ilska.
En eloge även till en sinnrik och fungerande scenografi, kostym och snygg ljussättning. Och den elegant franskklingande musiken bidrar till det amorösa grundackordet.
”Sorgen är kärlekens pris” – en replik ur pjäsen. Jo, den fick vi syn på.