Har vi lärt oss någonting av historien? Det verkar inte så. Om vi har lärt oss någonting är det kanske att verkligheten kan överträffa dikten.
En film om en svart polis i Colorado Springs, med 70-talsafro, som lyckas nästla sig in i Ku Klux Klans innersta krets hade lätt kunnat viftas bort som en dum idé till en hjärndöd komedi. Om det inte vore för att den är baserad på verkliga händelser. "Dis joint is based on some fo´ real sh*t", som förtexterna säger.
"Blackkklansman" handlar om Ron Stallworth (John David Washington) som genom telefonen når KKK:s högsta ledare och lyckas lura dem att han är en hatisk vit rasist, vilket de ääälskar. Av naturliga själ kan han inte träffa de vita slötänkande galningarna själv och skickar in sin judiska kollega (Adam Driver) bland de ariska vargarna. Samtidigt utforskar Stallworth själv den svarta medborgarrättsrörelsen på sin fritid och vi får lära oss om den dystra amerikanska historien samtidigt som den vita trångsyntheten lever kvar.
När översteledaren David Duke (Topher Grace) kommer till stan ställs allt på sin spets.
Jag vet inte om det är rätt att göra dramakomedi av alltihop, när det egentligen är skräckscener som utspelar sig framför våra ögon, men jag vet i alla falla säkert att jag hade avfärdat filmen betydligt snabbare om allt bara var ett dumt påhittat manus. Nu visar det sig, svart på vitt, att även den dummaste verkligheten kan vara verkkklig. Och då är det inte särskilt roligt längre.
På tal om verklighet vs. fiktion – Spike Lee har passat på att lyfta fram likheterna mellan USA.s mörka bakgrund och dagens eskalerande hat. Förrutom det våldsamma montaget i filmens slut, från förra årets naziterrordåd i Charlottesville, dyker en hel del paralleller till dagens högerextremister upp med slogan som "America first" och spekulationer om en framtida rasistisk president.
Till slut kan ingen missa regissörens budskap och publiken kommer häpnas över hur rasismen och hatet blivit en del av dagens samhälle i väst. Trots all skit som hänt.
Spike Lees politiska ögonöppnare är rakt på sak och trots att den levererar några skratt på vägen är det långt ifrån någon kalasstämning när eftertexterna rullar.
Till slut sitter den här rullen där den ska, rakt i magen, via hjärtat.