Dans
Everlasting Event
Koreografi ”Event”: James Batchelor
Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun
Kostymdesign: Idah Sanderson
Kompositör: Morgan Hickinbotham
Repetitör: Aaron Vickers
Dansare: Leila Verlinden, Chang Liu, Sam Huczkowski, Lander Casier, Kevin Julianto, Damini Gairola, Alberte Buch Gøbel, Sierra Kellman, Dengling Levine (praktikant) och Elia Zahnd (praktikant)
Koreografi ”Everlasting – a new love”: Jeanine Durning
Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun
Kostymdesign: Idah Sanderson
Kompositör: Tian Rotteveel
Repetitör: Aaron Vickers
Dansare: Leila Verlinden, Jonathan Starr, Chang Liu, Sam Huczkowski, Lander Casier, Kevin Julianto, Damini Gairola, Alberte Buch Gøbel, Sierra Kellman, Dengling Levine (praktikant) och
Elia Zahnd (praktikant)
Arrangörer: Dans i Nord och Kulturens hus, Luleå. Kulturens hus, 21 november
Kvällen börjar med det mycket vackra ”Event”. Scengolvet är målat i flytande, runda former i färger som guld, rött och grönt. Utan avbrott rör sig dansarna i ett flöde. De lämnar liksom över rörelserna till varandra med generösa, graciösa händer. Dansarna ler. Snurrar runt sig själva och varandra. Insprängt i den ständigt pågående rörelsen finns också den sociala dansen från både tidigare århundraden och samtida klubbar.
Även kostymen vävs samman med rörelsen och scenografin. Krinolinliknande kjolar, flikar, volanger och fladdrande rockskört förstärker rörelsen. Och när kostymören också fångat upp mattans uttryck, förlänger golv och dansare varandra. Det är mjukt och samtidigt mycket rytmiskt, vackert och kontemplativt. Den som provat chi gong ser absolut den influensen koreografen James Batchelor verk.
Efter en stunds öppen paus medan scenen riggas om till ett märkligare rum, blir det mer stökigt i ”Everlasting”. Tian Rotteveels musik är hårdare än Morgan Hickinbothams. Ljuset på det fortsatt nedsänkta taket växlar på ett skarpare sätt.
Den vackra mattan har ersatts av ett skarpt trävitt golv som liknar plywood. En kub i samma material har oklart syfte. Lika oklar betydelse har ett slags rum med giftgula gardiner i ett av hörnen.
Redan under pausen har dansaren Jonathan Starr intagit rummet med mikrofon och bärbar högtalare. Han går runt och provar scenen - och utrymmet utanför scenen – och reflekterar över var han är och inte är. Allt är mycket förbryllande och smått humoristiskt.
Och sån är också koreografin.
Även i ”Everlasting” rör sig dansarna i flöde. Men här går rörelsen sönder. När de dansar tillsammans är varje vändning en överraskning. Varje enskild dansares rörelse är också en mysterium. Det är nästan svårt att förstå hur kroppen, utan att gå sönder, plötsligt kan vridas åt de håll som väljs. Dansen pågår också, i motsats till ”Event”, utanför scengolvet.
Även här samverkar kostymörens val; vanliga kläder i kombinationer som signalerar någon slag internationell klädkod för unga. Till sist kommer Starr på att det är i mellanrummen utrymmet finns.
Norrdans, med hemmahörighet i Härnösand, har en ensemble som är ung, både till ålder och hur länge man dansat tillsammans. Det blir väldigt fint och förstärker inte minst det lite vilsna i ”Everlasting”.