Litteratur
Piteås historia – ”Om stadens styrelse, handel, industri och kultur under 400 år
Uno Westerlund
1621 var ett stadsgrundarår i Sverige, en spegling av tidens ideal, staten skulle bli stark genom handelsöverskott mot omvärlden och livaktiga städer var förutsättning och redskap för den önskade utvecklingen. Piteå är först ut med en nyskriven historik till detta jubileum.
Bokens huvudtema är främst stadens styrelse, inom det temat har Westerlund utfört omfattande grundforskning baserad på primärkällor. Westerlunds upplägg är inriktat på beskrivning, analyserna är knapphändiga. Tiden före 1863 bygger i hög grad på magistratsprotokoll, därefter har stadsfullmäktigeprotokoll stått i förgrunden cirka 100 år och slutligen, efter bildandet av Piteå storkommun 1971, har kommunfullmäktigeprotokollen dominerat. Övriga teman i undertiteln behandlas utifrån befintlig litteratur. Arbetsprestationen är uppenbar.
Stadens styrelse har inneburit, i såväl beslut som åtgärder, att hantera de områden som enligt lagar och förordningar har legat under dess ansvar. Westerlund skildrar både svåra och mer normala tider i Piteås historia. Till de svåraste måste räknas krigsperioderna under 1600- och 1700-talen, de har också fått stort utrymme. Bara en sådan sak som att staden i början av 1700-talet skulle härbärgera ett mindre antal ryska krigsfångar.
Under 1900-talet fick den lokalpolitiska organisationen, både som stad och kommun, ökade möjligheter att påverka och befrämja invånarnas levnadsförhållanden genom aktiva åtgärder, särskilt efter 1950. Den lokala politiken har alltid tvingats ta hänsyn till regionala, nationella och rent av internationella förhållanden. Westerlund gör ofta korta instick där detta exemplifieras.
Det kanske är vågat att frankt påstå, Piteå har varit en ordinär norrländsk småstad. Sundsvall, Luleå och Umeå har under skilda perioder haft en tillväxtkraft som andra städer saknat. Sundsvall blev ett skogsindustriellt centrum under andra hälften av 1800-talet, Luleå blev stor hamnstad och därefter även en stålverksstad under första hälften av 1900-talet och Umeå blev en utbildnings- och förvaltningsstad av rang efter 1965. Vid dessa tillfällen har de tre städerna invånarmässigt ryckt ifrån de övriga.
Piteå har då och då under seklernas lopp levt med ett konkurrensförhållande till sina grannstäder. Piteå uttryckte under 1600-talet sitt missnöje med att Luleå existerade och Piteå var starkt emot att Skellefteå fick stadsrättigheter på 1840-talet. Länsresidenset och länsfängelset flyttades från Piteå på 1850-talet och dessutom fick Luleå denna tid ett statligt läroverk. Det finns också exempel på konkurrens under modern tid.
När man läser Westerlunds Piteås historia söker man efter det som brukar kallas ”Den Stora Berättelsen” om staden. Alltså avgörande händelser under avgörande epoker som beskriver och förklarar den röda tråden i bygdens utveckling. Det närmaste man kommer sådana enskilda händelser är stadens flyttning från socknens gamla kyrkplats efter branden 1666 eller tillkomsten av Piteå storkommun 1967 (Piteå vidgade stad som den kallades till 1971). Ingen av dessa händelser är unika för Piteå, de flesta av 1621 års Norrlandsstäder flyttades till nya lägen före år 1700 och storkommunerna var en rikstäckande företeelse.
För Piteås del kan samhällsförändringarna ses utifrån de stora ekonomiska och sociala omvandlingsprocesserna under seklernas lopp i Norrland, Sverige eller rent av i Nordeuropa. Det kan sägas som att Pitebygden har utvecklats i takt med tiden, utan dramatiska skiften. I det långa historiska perspektivet framstår de politiska tvisterna som krusningar på en tämligen slät yta. Sett från den samtid när händelserna utspelas framstår tvisterna i ett annat ljus, då var motsättningarna verkliga.
Man kunde ha önskat fler sammanfattande översikter på de 600 sidorna, då hade det varit lättare att se helheten, Piteås utveckling under 400 år, i myllret av alla detaljer i Uno Westerlunds bok.