Litteratur
Ola Sundqvist
Lärlingen (Ordfirman)
Kanitz är inget vanligt ord, åtminstone i inte diktsamlingar. Men den första dikten i Ola Sundqvists debutsamling ”Lärlingen” heter just ”Kanitz”, en beteckning för ett murarverktyg, som används för att slätskura putsytan.
Första diktsviten beskriver murarlärlingens och betongarbetarens tuffa tillvaro på 1970-talet. Tungt arbete, bullriga byggarbetsplatser i kyla och blåst, skrikande basar. Men också tillfredsställelsen över ett bra utfört arbete, kamratskap och kampen för drägligare villkor. En vinter säger hela arbetslaget upp sig och lyckas få det lite bättre:
Tre kronor mer i lön, alla fick
komma tillbaka utom
Jugoslaven, marxist-leninisten, upprorsmakare!
Dikten ”30 april 1975” skildrar skiftarbetet i en klorstinkande fabrik, när arbetarna nås av nyheten att Vietamkriget äntligen är slut. ”FNL:s fana vajar över Saigon”.
En arbetarbarack i Skutskär bjuder på knappt människovärdig miljö med flagnande färg och svamp i duschrummet. ”Vi kom från alla håll, finnar och norrlänningar, /greker och turkar för att arbeta vid /torkmaskiner och blekningsprocesser”.
Sundqvist avslutar med dikter av mera blandat innehåll. Jag fäste mig vid några kärva impressionistiska landskapsmålningar från norr. Ladornas svarta öppningar ser ut som kanonmynningar. Men också ett ömsint porträtt av fadern, ”Baskerville”, som seminaristerna i Luleå kallade sin slöjdlärare Wilhelm Sundqvist.
Sundqvist äger ett annat stoff och ett annat språk än vad poeter brukar förfoga över. Han murar sina dikter med kanitz och rivbräda.