TĂ€nk om man fick börja om pĂ„ nytt med sitt liv. Börja om och göra allt rĂ€tt den hĂ€r gĂ„ngen. TĂ€nk om man fick genomgĂ„ en sĂ€llsam förvandling och bli den som man egentligen vill vara. Eller varför inte tĂ€nka större och mindre egoistiskt â tĂ€nk om man fick börja om pĂ„ nytt med hela mĂ€nskligheten och vĂ€rlden.
Börja om, förvandlas, bli nĂ„got nytt, bryta upp och kapa alla band â det Ă€r önskningarna som genomsyrar de sju berĂ€ttelserna i Ingeborg Bachmanns novellsamling "Det trettionde Ă„ret" frĂ„n 1961. BerĂ€ttelserna handlar om en handfull mĂ€nniskor i 1950-talets Ăsterrike med drömmar om det oskrivna bladet och dess oĂ€ndliga möjligheter. Kruxet med drömmen om det vita arket Ă€r dock att möjligheterna gĂ„r om intet sĂ„ fort man sĂ€tter pennan mot pappret. Den saken blir den unge mannen i titelnovellen snart varse. 30-Ă„rsdagen nĂ€rmar sig och han fĂ„r panik nĂ€r han inser att livet som han har levt i vĂ€ntan pĂ„ att det riktiga livet ska börja har blivit hans liv. I ren och skĂ€r desperation bryter han upp och tar sig tillbaka till Italien som för honom Ă€r en utgĂ„ngspunkt. Men utgĂ„ngspunkten Ă€r förlorad och gamla vĂ€nner och kĂ€rlekshistorier spökar. Han flyr men de nya vĂ€nnerna och Ă€lskarinnorna som han möter pĂ„minner alla om de gamla.
MĂ€nniskan har, för att lĂ„na en rad ur Ingeborg Bachmanns landsman Robert Musils roman "Mannen utan egenskap", en förmĂ„ga att flytta frĂ„n mĂ„nen bara för att Ă„terigen inrĂ€tta sig som pĂ„ mĂ„nen. Kort sagt, att börja om, förvandlas och bli nĂ„got nytt Ă€r sĂ„ pass svĂ„rt att det mĂ„ste betraktas som omöjligt. Att bryta upp rĂ€cker inte, vi mĂ„ste ocksĂ„ göra oss kvitt vĂ„rt förflutna, vĂ„ra vĂ€rderingar, vĂ„ra böjelser â ja, allt som har format oss. Vi mĂ„ste sĂ„ att sĂ€ga slĂ€ppas ned i degeln och hettas upp och Ă„terfĂ„ flytande form. Visst kan man lĂ€mna allt, byta namn och öppna en bar i Thailand, men den förvandlingen Ă€r bara skenbar.
Bokens tabula rasa-tema (förestÀllningen om att mÀnniskan föds utan bestÀmda egenskaper, och att alla ens egenskaper formas under livets gÄng) blir som tydligast i novellen "Allt", som handlar om en ung pappa med en önskan om att hans son ska bli den första nya mÀnniskan, opÄverkad av allt det som har pÄverkat och format honom sjÀlv, men trots omsorgerna visar sonen prov pÄ en bekant grymhet. HÀr stöter man ocksÄ pÄ den sprÄkfilosofiskt orienterade Ingeborg Bachmanns grundtes för vad som ensamt kan förvandla mÀnniskan: ett nytt sprÄk. Endast pÄ sÄ sÀtt kan det oskrivna bladets potential infrias.
Ănskan om en ny vĂ€rld Ă€r lĂ€tt att förstĂ„, allt man behöver göra Ă€r att öppna en dagstidning eller blĂ€ddra i en historiebok. Hos Ingeborg Bachmann Ă€r det andra vĂ€rldskrigets grymheter som akut har vĂ€ckt denna önskan, vilket öppningsnovellen "Ungdom i en österrikisk stad" gör klart för lĂ€saren. MĂ€nskligheten skulle behöva börja om frĂ„n början, men allt den kan göra Ă€r att traumatiserad gĂ„ vidare genom historien.
Ingeborg Bachmann bjuder som ni mĂ€rker in till djupsinnigheter. Men det som gör lĂ€saren mottaglig för det djuplodande i texterna Ă€r Bachmanns drivna, poetiska och uppriktiga sprĂ„k â som alltid vĂ€l förvaltat pĂ„ svenska av Linda Ăstergaard â och hennes förmĂ„ga att med ett par tre meningar skapa tĂ€t stĂ€mning och suggestion. Bachmann mĂ„ har varit en tĂ€nkare, men i första hand var hon författare. Och vilken författaren hon var.