Unik på många sätt, inte minst för sitt läge men kanske framför allt för med vilket hjärta denna festival genomförs. För när den sista improviserade jojken mellan artisten Maxida Märak och spelmannen och festivalgeneralen Oline Bakkom sätter punkt för årets festivaldagar har publiken närmast bjudits på ett allkonstverk av musikaliska berättelser med djup förankring i det nordligaste landskapet, om än med lite olika infallsvinklar.
Men låt oss börja från början...
Vi skriver lördag den 30 juni och på fjället, vid turiststationen, hålls den första utomhuskonserten under denna festival. Vinden har nämligen ställt till det övriga festivaldagar, och varmt är det inte, men när David Väyrönen och hans band ställer sig på scenen kunde inte en bättre inramning funnits för just denna konsert. Här får nämligen hans bok "Marken" en helt ny dimension. Väyrönens uppmärksammade diktsamling är värd sin läsning, men jag önskar att alla skulle kunna få höra hans dikter tonsatta. Musikens vemod ger nämligen berättelsen om en plats, en mentalitet, en religion och ett socialistiskt arv helt nya vingar och poesin lyfter till nya höjder. Det är magiskt och faktiskt ganska roligt, speciellt när David Väyrönen själv äntrar ”talarstolen”, ömsom som predikant, ömsom likt en politisk agitator. Även Nikolai Äystö Lindholms musikaliska tolkning av en kristen lärodikt måste poängteras. Helt enkelt briljant!
När sedan Oline Bakkom tillsammans med Bent Jacobsen och hans dotter Ronja bjuder på ett konsertprogram där gammal traditionsmusik från Österdalen, Röros och Hedmarken i Norge blandas med nya kompositioner får publiken ännu en berättelse. Och som sagts, inte bara folkmusikaliska toner från traditionsbärarna utan lika mycket deras egna personliga berättelser i folkmusikalisk tondräkt.
Berör gör Oline Bakkoms egen komposition "Flyttfåglar" – om våndan och glädjen att bryta upp för att börja om sitt liv på en ny plats. Eller för den skull Bent Jacobsens finstämda melodier till sina döttrar.
En konsert av det mer traditionella slaget innan det är dags för Maxida Märak att ensam kliva upp på stora scenen när solen är på väg ned bakom berget.
Detta är hennes hemmaplan – fjällen, marken, kulturen, Sápmi. Och kanske är det därför hennes ärende lyser extra starkt just denna afton. Inte minst hennes jojk till sin lillasyster, den hon delar sin själ med. Nej, Maxida Märak lämnar ingen oberörd. Hennes berättelse är stark som urberget – och åter en musikalisk historia om ett folk, en kultur, en religion och inte minst en kamp.
Kort sagt. Detta var ett episkt avslut på en unik festival i väglöst land.