Musik
En pianoafton med Hans Pålsson
Björknässalen i Boden 21 oktober
Men det började med hans Eroica-variationer. Ett relativt tidigt verk där temat vandrar mellan höger och vänsterhanden i omisskännlig Wienklassicism. Mestadels stramt, skulpturalt gestaltat och med tydliga improvisatoriska ekon som Pålsson själv påpekade i sin introduktion. Det blev alltifrån det skiraste legato till rena hammarslag – Beethoven hade ett omvittnat ofta våldsamt förhållande till instrumentet.
I 6 bagateller opus 126 – hans sista stycken för piano – ryms såväl det innerligt, klangligt romantiska som dramatiska inslag. Men de ca 4 minuter korta ”bagatellerna” spelades bitvis så intensivt att de i mitt tycke riskerade skymma det ”innerliga”. Men i fjärde styckets kraftfullt inledande presto lyckades Pålsson elegant fånga upp de närmast folkvisemjuka, melodiskt enkla, avslutande slingorna.
Sedan dags för Beethovens 32:a och sista pianosonat. Komponerad runt 1823 då mästaren var totalt döv sedan flera år. Här bryter sig Beethoven loss från all konvenans och ornamentik som hör wienklassicismen till. Närmast överjordiskt bländande i sin modernitet. En meditation över livet och döden har den kallats. Ingen dum liknelse där första satsens Allegro con brio bygger upp spänning och mystik med dissonanta inslag. Sen andra satsens Arietta där Pålsson låter vänsterhandens dova ackord dominera. En smaksak, men konsekvent genomfört. Och de krispiga drillarna satt fint. ”En skulptur i toner och tystnad” sa Pålsson. Inte illa formulerat.