I en grå korridor, i skenet av lysrör, passerar människor som anlänt med färjan från Finland. Iklädd tullmundering möter en ful och äcklig vakt med kromosomfel resenärerna och doftar sig till smuggelgods.
Orden "ful, äcklig och kromosomfel" är huvudpersonens egna, men visst reagerar även jag på utseendet som för tankarna till någon av Mordors grottor eller sagoskogens mossa. Förrutom att Tina kan dofta sig till folks känslor och därmed beslagta både sprit och barnporr finns det däremot inte mycket med Eva Melanders karaktär som säger att hon behöver vara särskilt annorlunda.
Tina bor i skogen och lever ett lika deppigt liv som många andra i det här landet. Hon har en deppig kille, en deppig stuga och utstår deppiga middagar innan hon deppar vidare i tv-soffan.
Men en dag förändras allt då en lika trolliknande varelse (Eero Milonoff) vandrar förbi med småkryp och larvkläckningsapparat i bagaget. Han väcker liv i Tinas djurlika drifter och hon dras till detta väsen som kallar sig för Vore, trots att han ger ett otroligt oskönt intryck när han andas högt och ler äckligt.
Det visar sig att duon har mycket gemensamt och deras "ett med naturen" tar ständigt nya former. Mest häpnadsväckande är (känsliga läsare varnas – hoppa till nästa stycke) sexscenen/parningsakten/trollknullet där de ger sig på varandra som gläfsande kamphundar med styva daggmaskar som kön. *Andningspaus*.
RECENSION: "Den vita trångsyntheten lever kvar"
"Gräns" tog hem prestigefyllt pris i Cannes, är Sveriges bidrag till att vinna en Oscar och har hyllats stort av alla (fram till nu). Det finns en hel del storslagna ingredienser i detta romantiska fantasythrillerdrama, där foto och kostym utmärker sig, men jag tror inte att gemene biobesökare faller lika hårt för filmen som kritikerna.
"Gräns" behandlar ensamhet, normer och identitetssökande men eftersom huvudpersonerna själva konstaterar att de, ur människoperspektiv, är sjuka och det förekommer minst sagt tveksamma metoder för att hämnas mänskligheten är det inte solklart att vi känner med dem.
Det visar sig, precis som utseendet skvallrat om, att Vore och Tina egentligen är av en annan art – där barfotavandring i skogen, vänskap med djur och aptit för småkryp ter sig helt naturligt.
Jag uppskattar filmens budskap och erkänner att regissören Ali Abbasi lyckats med något så ovanligt som att mänskliggöra troll. Men i förhållande till den gränslösa kärleken från kritikerna är jag kärlekslös inför "Gräns".