Litteratur
Gunnar Sträng
Erik Åsbrink
Albert Bonniers förlag
Gunnar Sträng var socialdemokratisk finansminister i 21 år till 1976. Före det hade han andra ministerposter. Han var en av de främsta politikerna på sin tid, även om han aldrig var partiledare. På ett sätt var han kanske den som bestämde regeringspolitiken. (Vid något tillfälle på 70-talet ska Olof Palme ha sagt något med den innebörden).
Erik Åsbrink, senare själv finansminister, har skrivit en biografi över Gunnar Strängs gärning. Författaren själv arbetade nämligen under en tid på 70-talet under Sträng på finansdepartementet.
Sträng höll hårt i statsfinanserna och under honom steg skatterna. I riksdagen var han med om att besluta om höjningar och nya skatter samt att fler betalade högre inkomstskatt på grund av hög inflation.
Sträng var auktoritär och gillade att bestämma och placerade sig ofta i centrum i olika sammanhang. Ja, om han inte hade konkurrens av nämnda Palme eller Tage Erlander, de statsministrar han arbetade under i 30 år.
Åsbrink tecknar en utförlig bild av Gunnar Sträng och den samtid han var verksam i, både politiskt och ekonomiskt.
Strängs sätt att vara och tala med ett delvis säreget ordförråd, hans arbetssätt och mycket mer skildras av Åsbrink på ett genomarbetat men ändå inte överarbetat sätt.
Åsbrink tar upp omständigheterna i Strängs liv och arbetsliv på tillräckligt utförligt sätt så att man ska förstå det historiska skeendet, men utan att leda in på sidospår eller gräva ned sig i detaljer.
Sträng var i flera frågor en konservativ socialdemokrat och förordade skattepålagor med förkärlek för statliga regleringar som kan beskrivas som vänsterliggande – en särskild politisk profil. På sin tid var den väljarvinnande och förtroendeingivande, även om han körde i diket någon gång. Inte minst i samband med Pomperipossaaffären 1976. Sträng mötte då sin överman, i form av en kvinna, författarinnan Astrid Lindgren som kritiserade det höga skattetrycket.
Vid läsningen av boken är det uppenbart att Sträng var en man av sin tid. I dagens politiska och massmediala landskap hade han nog haft svårt att hävda sig med sin burdusa, maktfullkomliga stil. Journalister och politiska motståndare hade gått in för att ta ned en sådan makthavare på jorden. Den mer medialt och politiskt smidige Palme manövrerade skickligare än Sträng, särskilt massmedialt.
En formidabel levnadsresa kan dock ingen ta ifrån Gunnar Sträng. En efter sju år i skola – en självlärd man – som tog sig till samhällets topp och kontrollerade den stora, starka välfärdsstatens kassavalv i mer än två decennier.