1978 inledde "Halloween" smittan som senare skulle känneteckna skräckfilmer och trots att det här är den elfte "Halloween"-rullen, där både ondskan Michael Myers och oskuldsfulla Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) blivit gråhåriga, är den avslutande delen inte alls tröttsam.
40 år efter att mardrömmen inleddes i Haddonfield är partyglada barnvakter fortfarande dumma nog att gå in i mörka rum trots att vi skriker "nej, gå inte dit, idiot!". Men när skräcken biter tag i mina inre organ är det inte på grund av mystiska ljud bakom skymda rum eller plötsliga överraskningar bakom lättklädda ungdomar. 2018 års version av "Halloween" bjuder på en ny typ av spänning. Mormor Laurie har bett till Gud att Michael Myers ska fly från psyket – så att hon kan döda honom.
Skräckfilmernas popularitet har gått i vågor genom tiderna och när ännu en mörk maskeradhelg stundar är genren på nytt superhet. "The nun" lockade storpublik till biograferna under sommaren och designers som Calvin Kleins Raf Simons och Undercovers Jun Takahashi har gjort modevisningarna till egna rysare med inspiration från drabbade cheerleaders och tvillingarna i "The Shining".
Som om det inte vore nog så går nu Michael Myers lös med ett gäng mentalpatienter – på Halloween – i Haddonfield.
Folk blir knivmördade, får hjärnsubstansen trampad ur skallen och tänder utslitna ur käften på ett tämligen odramatiskt sätt. Men "att en galning går omkring och knivmördar hundra personer är inte en så stor grej i dagens samhälle", som gräsrökande snubben Dave konstaterar. Och han har rätt.
Grejen är i stället att Laurie Strode har förberett sig, genom 40 år av kraschade äktenskap och sabbade relationer med barn och barnbarn, för den här dagen.
När huvudrollsinnehavaren får höra talas om bussolyckan som satt Michael Myers på rymmen agerar hon med ryggraden och går ut för att möta mördaren med laddade vapen. Den gråhåriga mormodern gör precis vad vi önskat att någon karaktär skulle ha gjort tidigare. "Kom då, ditt äckliga jävla as".
Filmens första timme är möjligen nytänkande i sin avsaknad av klassiska skräckingredienser, däremot inte heller särskilt gripande eller kuslig, men sedan blir det desto bättre/värre. Hjärtats bankande förvandlar hela min kropp till en baslåda på högsta volym. "Halloween" dödar skräckfilmen, men väcker skräcken.