Uno Svenningsson inleder kvällen i ett välbesökt Kulturens hus med att spela de tre första låtarna från sin solodebut "Uno" och går vidare med "Ingen är som jag". Likt en påminnelse till publiken om hur hans karriär sett ut.
Bäst gick det kring 90-talet och sedan hände ingenting, ingenting – och plötsligt – "Så mycket bättre"-deltagare.
Jag gissar att anledningen till att det kommit så mycket folk för att se honom är just för att TV4 påmint oss om att Uno Svenningsson har gjort en del klassiker. Men trots att han bränner av gamla "Tro på varann", "Under ytan" och "Vågorna" blir konserten framförallt en påminnelse om varför framgångarna stannat av.
Hitsen blir inte det adrenalinpåslag Svenningsson hoppas på, det blir stället en knuff i sidan och ett "somna inte" på en tillslumrande recensent.
Uno Svenningsson är ingen underhållare, han är ett sömnpiller och möjligtvis en limpmacka – utan smör och knappt någon macka. En kan trycka i sig innehållet men det blir väldigt enahanda och långtråkigt.
Under första låtarna står Svenningsson stilla vid sitt mikrofonstativ och jag byter febrilt position i sätet för att stoppa tröttheten från start. När han sedan börjar röra på sig blir det nästan ännu tråkigare. Herrejösses vilken grå artist vi ser på scenen.
I vissa fall fungerar ett stelt framträdande som en strålkastare mot innehållet, men när texterna bara blir pinsamt avslöjade och den förväntade proffsigheten i musiken inte ens känns tight blir det inte mycket kvar att glädjas åt.
Det skulle vara mellansnacken då. "Jag vaknade en natt, kunde inte andas och kände ett tryck över bröstet, jag fick panik. När jag kollade upp och såg jag min son sitta på bröstet och höll för näsa och mun. Sluta knarka pappa, sa han. Och det gjorde jag".
Där blev i alla fall innehållet så tråkigt att jag skrattade lite.
Ibland tittar jag ner i mina anteckningar och försöker förstå om Uno Svenningsson har spelat en lång låt eller om det är flera som låter likadant, jag får medge att det är den sistnämnda. Förrutom uppvaknanden i "I en annan del av världen" och tidigare nämnda klassiker har jag svårt att hitta någon behållning i varken musik eller artisteri. Under låten "Slå!" tittar Svenningsson ständigt ner i textblocket – alternativt bara ner i golvet. Fängslande.
"En gång när jag åkte taxi sa chaffören; är det inte ni som är Uno Svenningsson? Vilket jävla namn".
Och vilken tråkig artist.